Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Helfrid, Helfrid, vartill detta dubbla spel, då jag ändå
vet allt! Tror du dig verkligen därmed kunna bereda hans
lycka, så bedrager du dig. Aldrig blir han lycklig genom
mig, det kan jag heligt försäkra. — Då du tager hans parti,
förnekar du sanningen och gör dig till hans medbrottsling.»
»Constance, du talar i gåtor», sade Helfrid med
värdighet.
»O, min Gud!» Constance slog ihop händerna. »Huru
är det dig möjligt att med denna kallblodighet tänka på och
tala om en människa, som gjort dig så mycket ont! Ser
du då icke, anar du icke, att han står i begrepp att bedraga
dig?»
»Bedraga mig? Vad menar du? — För att kunna
bedraga mig, skulle jag äga någon rättigliet över honom.»
Hela Helfrids utseende utvisade ett så sant och naturligt
uttryck av överraskning, att Constance blickade på henne
med häpnad. Nu först uppstod i den exalterade flickans
hjärna den förnuftiga tanken:
»Om det icke vore sanning, vad Evert sagt!» — Allt
blodet rusade till hjärtat. Kosta vad det ville, måste hon
hava visshet. — Hon fattade Helfrids händer och sade med
ett uttryck, omöjligt att beskriva:
»Helfrid, svara mig ärligt och uppriktigt, som stode du
inför Gud! Har Lange älskat dig? — Tveka icke att säga
sanningen, jag bönfaller därom!»
»Varför skulle jag tveka», sade Helfrid, betraktande
Constance med sina ärliga ögon. »Hade han älskat mig, skulle
jag med stolthet erkänt det, emedan jag då helt säkert
varit hans maka; men han har aldrig hyst kärlek för mig.»
»Är detta sanning?»
»Ser jag då ut som jag talade osanning?»
Under några minuter betraktade Constance henne. Man
kunde säga, att varje linje i Helfrids ansikte bar sanningens
prägel. Efter denna något långa granskning släppte
Constance hennes händer och drog en djup suck.
»Tack!» var allt vad hon sade.
»Nu torde du tillåta mig en fråga: vad har givit dig
anledning till en sådan förmodan?»
»Man har sagt mig, att du och Lange, sedan flera år
tillbaka, varit fästade vid varandra med ömma band.»
»Man! Vilken menar du med detta ord?»
»Jag vill icke namngiva min sagesman.»
»Det kan också vara sak samma, då hela historien är en
dikt, som icke en gång har ett sken av sanning till grund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
