Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, de skulle bara göra en liten sväng genom skogen,
-där föret är bäst.»
»Gott, då skall jag invänta dem, innan jag fortsätter
resan hem.»
Eklund visste icke att Constance var i salongen; han
upplyfte gardinerna och Jacobo trädde in. Först sedan dessa
nedfallit efter Lange, blev han varse Constance, som stod
blek och darrande, stödjande sig emot en stolskarm. Ett
ögonblick stannade han tvekande, men därefter gick han
fram, sägande:
»Jag hörde av Eklund, att Romarhjärtas snart skulle vara
åter, och därför ämnade jag avvakta deras återkomst. Jag
väntade mig icke att finna fröken på Kungsborg.»
»Om ni det gjort, hade ni rest förbi», sade Constance med
darrande röst.
»Helt säkert hade jag undvikit att komma hit.» Langes
ögon voro mörka och hans sätt iskallt. Constance tog
några steg emot honom.
»Jag har en bön till Jacobo.» Hon fäste en bedjande blick
på det stolta ansiktet.
»Fröken Callenstjerna kan omöjligen hava något att bedja
lycksökaren Lange om.»
Constances livliga och rörliga själ uthärdade icke längre
med denna köld, hon fattade om hans arm, utropande med
en innerlig ton, som var ett sant uttryck av hennes livliga
känsla:
»Jag vet, att jag djupt och förfärligt förfördelat den man,
som sagt sig älska mig, och som jag av hela min själ älskar.
Jag vet och erkänner, att han har alla skäl i världen att
vara förbittrad; men jag bönfaller om tillgift. — Ack! Jag
var så namnlöst olycklig genom de tvivel man uppväckt i
min själ, att jag icke visste varken vad jag gjorde eller sade.
Ju högre man älskar, ju större blir förbittringen. Säg att
Jacobo förlåter Constance!»
»Fröken är mig ingen ursäkt skyldig», svarade Lange med
samma köld.
»Icke denna köld, av barmhärtighet! Jacobo kan ju läsa
min ånger i mitt ansikte!» Med ett utryck av smärta
till-lade hon: »Ni har aldrig älskat mig, om ni ej kan hava
överseende med en begången överilning.»
»Har jag icke älskat er!» utropade Jacobo häftigt och
vände sig till henne. Det lugna uttrycket i hans drag var
fullkomligt försvunnet.
Constance hade en gång yttrat, att hon ville på hans an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
