Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är patrons ”plikt att skydda vår heder», yttrade en äldre
arbetare, som stod i spetsen för dem.
»Kronobefallnings-mannen har hotat att arrestera mig och de andra
låssmederna. Något slikt ämna vi icke tåla, utan patron skall
fria oss efter som patron dragit oss på halsen den där
tjuvstrykern, som satt oss i vanfrejd och vilken, när allt
kommer omkring, är tjuven. Patron har nu skaffat honom
undan och således lämnat oss i sticket för den där
skänd-liga anklagelsen.»
»En anklagelse, den ert närvarande uppförande gör
ganska sannolik. Ni hava ämnat begå hemgång hos er
husbonde. Det talar icke för er oskuld, utan bevisar att I
ären vilda och besinningslösa människor. En var, som får
höra talas därom, skall anse er för arbetare utan
ambition och begrepp om rätt. Vad stölden angår, skall varje
misstanke på er utplånas, emedan den skymf, som riktas
emot en fabriksbefolkning, återfaller på husbonden. Jag
tror mig för övrigt känna vem eller vilka som begått
stölden.» Dessa senare ord uttalade Jacobo med högre röst
och mera tonvikt än de andra.
En fullkomlig tystnad uppstod. Lange återtog efter en
paus:
»Gån nu hem, var och en till sig, i morgon få vi...»
»Kamrater, I ären narrade, han står bakom gardinen
där. Sen I icke att den rör sig», skreko några röster och
avbröto Lange. Innan han fick tid att säga ett ord eller
göra en rörelse störtade de sig över och slungade honom
åt sidan. I detsamma kastade sig en kvinna mellan honom
och våldsverkarne, utropande:
»Blygens I icke att bära händer på er husbonde!» Den
vilda skaran stannade häpen vid åsynen av henne.
»Viljen I nu efter denna förolämpning draga hädan?»
frågade Jacobo. Något skamflata över sitt eget
handlingssätt, drogo de sig ut igenom dörren.
Det ögonblick som följde på detta uppträde, då Jacobo
och Helfrid befunno sig allena, var ett av dessa, då man
med outsäglig tacksamhet känner, att en överhängande
fara är förbi.
Jacobo hann likväl icke säga mer än:
»Tack!» till Helfrid, då verkmästaren rusade in med de
orden:
»De ha stängt in smederna i smedjan, och nu begiva de
sig dit för att låta Bengt uppbära deras vrede över att
de icke ha träffat Ivar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
