Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag tackar er för det undseende ni visar min unga släkting.
Men nu skola vi väl återvända till Kungsborg, eljest kunna
de hemmavarande bliva oroliga. Helt säkert hava
Stephana och Herman återkommit från sin utflykt.»
Jacobo gav befallning åt den nu återkomna betjäningen
att låta spänna för ett åkdon. Skymningen hade redan
inbrutit, och då Helfrid och Jacobo stego upp i åkdonet,
var det redan mörkt.
Under det att Lange och Hel frid väntade att det skulle
bliva förspänt, smög en mörk figur ut åt huset på
trädgårdssidan. Kommen till ett av fönstren hostade han tre
gånger. Genast öppnades det.
»Kommer ni?» frågade figuren.
»Jag är instängd.»
»Hissa er ned genom fönstret.»
»Nej, jag skulle då blottställa mig. Han vet allt. I
morgon ämnar han namngiva de skyldiga.»
Fönstret drogs hastigt igen. Ljudet av röster hördes i
trädgården. Den mörka figuren stod utmed häcken vid
ån. De ankomna voro Bengt och några smeder, vilka fått
sig uppdraget att hålla vakt omkring huset och fabriken,
medan Lange förde Helfrid till Kungsborg.
Några ögonblick därefter rullade en vagn bort ifrån
Åkersnäs.
Det gick friskt undan på den breda, släta vägen, huru
mörkt det var. Jacobo satt tyst och tillbakalutad i
vagns-hörnet. Helfrid var så uppskrämd av den förskräckelse
hon erfarit, att hon oupphörligt fruktade någon ny fara.
Allt gick likväl bra, ända tills de kommo till en backe i
skogen, vilken de skulle uppför. Helfrids hjärta slog nu
oroligt. Hon lutade sig fram för att i mörkret urskilja om
något oroväckande skulle synas. Plötsligt tyckte hon sig
förmärka tvenne skepnader tätt bredvid vagnen. Hon
ansträngde sina ögon och urskilde verkligen två karlar. De
höllo sig något bakom vagnen. Ögonblickligen stod det för
Helfrid att det var ett försåt emot Lange; hon beslöt att
icke fästa hans uppmärksamhet på dem, utan låtsa som
hon vore allena i vagnen. Hon stack ut huvudet genom
vagnsfönstret och sade åt kusken med hög röst:
»Kör litet fortare!»
»Vad önskar ni», inföll Lange, som väcktes upp ur sina
tankar vid hennes ord.
»Tyst, jag ber er», viskade Helfrid och kramade hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
