- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
153

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Huru lycklig är icke Helfrid, som med sitt liv
skyddat hans, och som nu upptager alla hans tankar och
känslor. O, huru gärna bytte jag icke lott med henne, denna
döende!»

En afton, sedan Stephana övertalat Constance att gå till
vila, hade Jacobo fått Stephanas tillåtelse att komma in till
Helfrid, som hela dagen haft en svår yrsel. Emot aftonen
hade hon blivit lugnare och fallit i en dvallik slummer.
Jacobo och Stephana sutto orörliga och tysta, för att icke
störa henne. Plötsligt viskade hon med detta egna tonfall,
som utmärker yrseln:

»Nu skall jag dö, men se, jag vill förtälja mitt hjärtas
saga: Jacobo», viskade hon med flämtande röst. Han
böjde sig ned över henne. »Vet du huru högt, huru troget
detta hjärta älskat dig, som nu skall brista, brista för dig?
Det var en skön död! Dö för dig. Förstår du vad det
innebär? Förstår du vad jag lidit under dessa år av
förställning och hopplöshet? Jag har lidit så, att jag tyckt det
man tagit stycke för stycke ur mitt hjärta!» Hon började
gråta. »Vilka marter har jag icke gömt inom mitt bröst,
då jag såg dig älska henne, som du gav ditt hjärta. O,
Jacobo, Jacobo! Döden är barmhärtig, den befriar mig
ifrån de kval, vartill jag är invigd här i livet. Jag vill
säga dig det nu, då jag skall gå till Gud, ty du skall då
inse, att döden var min enda lycka. Jag har icke en enda
dag under dessa långa år upphört att älska dig. Då vi
åter möttes, var du mitt hjärta dyrbarare, än då vi skildes.
Jag kände mig stolt över dig.» Hon förde de darrande
händerna upp till den brännande pannan, tilläggande med
smärta: »För att en timme hava burit ditt namn, hade jag
velat giva mitt liv, och ändå, ändå ägde jag mod att
för-skansa mig bakom ståndsfördomar, som längesedan voro
försvunna. Mitt hjärta kunde icke bära, att du skulle känna
dess hemlighet. Bakom en osanning sökte jag dölja den ...
Jag arma, huru har jag icke förtärts av svartsjukans och
förtvivlans plågor ...»

Ju längre Lange lyssnade till denna ofrivilliga klagan,
dess mera förkrossat blev hans utseende. Han tänkte med
smärta:

»Denna högsinta och upphöjda kvinnas hjärta har jag ägt
och likväl älskat en annan. O Gud! återgiv Helfrid åt livet
och jag skall gälda min skuld till henne!»

Han reste sig upp och lämnade sjukrummet. Stephana
blev nu ensam den yrande Helfrids förtrogna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free