- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
156

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Än hans stackars hustru och barn?»

»För dem drar Lange försorg.»

Helfrid kände sig matt, och greven lämnade henne. Hon
låg med slutna ögon. Stephana trodde att hon sov, varför
ingen störde henne. Helfrid övertänkte i tysthet de
för-flutna tilldragelserna, och en inre röst sade henne, att
Axelhjelm alldeles icke var bortrest, utan att Lange endast
föregivit detta.

Ett par aftnar därefter, när Jacobo kom, fann han
Helfrid, för första gången efter sin sjukdom, sittande i en
emma. Sedan hon besvarat hans frågor om hennes hälsa,
lät hon handen, som han fattat, kvarbliva i hans, under
det hon med mild och låg röst frågade:

»Huru är det med Evert?»

»Bra.» Jacobo släppte hennes hand och lutade sig
tillbaka emot stolen.

Stephana och Constance voro i kabinettet utanför.
Jacobo och Helfrid befunno sig allena.

»Var är han?» återtog Helfrid.

»På Åkersnäs, där han tillsvidare är min fånge. Hade
ni dött, då...» Jacobo såg dystert framför sig.

»Vad hade då hänt?»

»Jag hade överlämnat den uslingen åt lagen. Ni vet icke
huru eländig han är; men varför tala därom? Det är
mig omöjligt att med kallt blod tänka på honom. Jag vill
icke i er närvaro behärskas av alla de förbittrade känslor,
som då fylla min själ.»

»Herr Lange, har ni verklig vänskap för mig?»

»Vilken fråga! Vänskap, beundran och hängiven
tillgivenhet är vad jag hyser för er.»

»I så fall skall ni lova mig vad jag nu begär. Ni skall
icke kunna avslå en bön av mig.»

»Nej, aldrig. Skulle än denna bön innebära
uppoffringen av vad jag på jorden högst värderar.»

»Nåväl, övertala min bror att skicka Evert till
England, och lova mig att för egen del alldeles glömma det
onda han gjort er! Ni måste glömma det, utan avseende
på om jag lever eller dör.»

Jacobo satt tyst, med ett dystert moln på pannan. När
Helfrid en lång stund förgäves väntat på att han skulle
säga något, återtog hon:

»Ni svarar icke. Har jag begärt något så stort offer, att
ni icke vill bringa mig det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free