Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lange fäste ögonen på henne, sägande, långsamt och
med tonvikt:
»Ni anar icke, huru mycken strid det kostar att avstå
ifrån att krossa denna giftiga mask, som stungit mig med
sin gadd. Ni har icke det svagaste begrepp om huru mycket
ont han gjort; och ni förstår icke vad det vill säga att äga
honom i mina händer, och ändå låta honom gå ostraffad.
Det skall vara åt er, som jag är skyldig mera än mitt liv,
jag skall bringa ett dylikt offer.»
»Nej, ni gjorde det ändå, emedan ni alltid sökt att i
alla edra handlingar vara kristen.»
»Sökt? Ja; men jag har även ett mänskligt hjärta, och
detta ...»
»Skall ni förlåta och glömma. Nå, ger ni mig ert löfte?»
Helfrid räckte ut handen. Jacobo fattade och förde den
till sina läppar, sägande:
»Ni har mitt ord uppå att jag skall synas glömma
Axelhjelms nedrighet; men nu har jag en bön till er, vill ni
höra den?»
Helfrid smålog till svar.
»Kasta bort edra bördsfördomar och räck mig er hand!
Ni rodnar, Helfrid. Hör mig! — Det var en tid, den
är nu länge sedan försvunnen, då ert unga hjärta med
inbillningens tillhjälp hade fästat sig vid mig. Då blödde
mitt ännu av allt för färska sår. Ni reste bort. Först
efter många år återsåg jag er. Jag trodde att vistandet
ute skulle emancipera er från edra fördomar och riva ned
dessa begrepp, som stodo mellan er och mig. Jag hade
även den övertygelsen, att mitt eget hjärta aldrig skulle
kunna erfara dessa häftiga och våldsamma känslor vi
benämna kärlek.» Jacobo for med handen över pannan.
»Ni bedrog er», inföll Helfrid.
»Ni har rätt; men denna sista förvillelse är slut.»
»Och varför?»
»Fröken Helfrid, låt oss icke tala därom! Jag ber er.»
Jacobo sade detta med en så fast och sträng ton, att
Helfrid teg. Han fortfor:
»De händelser, som inträffade på Åkersnäs, lärde mig
huru högt ni stod över andra, genom er trofasta och
självuppoffrande karaktär. Jag kände, att min rätta plats vore
vid edra fötter. Det förefaller mig nu, som alla de vinster
av lycka jag förlorat på livets stora lotteri, skulle bliva
mig ersatta, om ni räckte mig er hand, om ni skänkte mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
