- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
158

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ert hjärta. Helfrid, dyra, beundransvärda Helfrid, ni som
för mig velat uppoffra ert liv, räck mig er hand, och den
enslige arbetarens tillvaro blir då till någon glädje för
honom själv.»

»Ni älskar Constance», viskade Helfrid.

»Hör mig! Jag skall aldrig, förstår ni, aldrig bjuda
den kvinna min hand och mitt hjärta, som en gång vågat
så förolämpa mig, om jag än älskade henne med den
vildaste passion. Över min sårade stolthet skulle aldrig mitt
hjärta kunna råda. Min känsla för Constance måste vara
död. Vill Helfrid unna mig den trösten, den lyckan att
kunna tänka: ’En gång har du varit verkligt älskad!’ Ack,
det har givits ögonblick under er sjukdom, då jag tänkt:
Om Gud ville giva henne åter till livet, blott för en kort
tid, och jag under denna korta tid finge kalla henne min
maka, skulle jag sedan gärna dö, lycklig att i graven få
medföra medvetandet att hava ägt en sådan maka.»

På Helfrids bleka kinder brunno flammor så rosende
röda. Med en oförklarligt lugn röst svarade hon:

»Icke i afton kan eller vill jag giva ett svar; men i
morgon. Ack, Jacobo», tilläde hon vekt, »du vet icke vilken
skugga av ett människoliv du begär. Lämna mig nu!»

När Jacobo gick ifrån Helfrid, växlade han några ord
med Stephana, den enda han träffade, varefter han bjöd
henne farväl, och gick genom det stora tavelgalleriet,
vilket man måste passera för att komma till Helfrids rum,
som lågo i övre våningen. Några ljus ifrån den mellersta
kronan upplyste det helt dunkelt. Jacobo hade tankfullt
vandrat över detsamma och var just framför den stora
kaminen, då en kvinna trädde emot honom. Det var
Constance. De befunno sig mitt under kronan, där ljusen
brunno, så att skenet därifrån föll på Constances drag.
Att hon var upprörd syntes vid första ögonkastet; men
det oaktat uppbar hon sitt huvud med värdighet, och ett
tillkämpat lugn röjdes i rösten, då hon yttrade:

»Ursäkta herr Lange; men jag önskade säga er några
ord.»

Jacobo gjorde en kall bugning till tecken att han
uppfyllde hennes önskan.

»Unga Axelhjelm lär på något sätt ha uppväckt er
vrede och även gjort sig förtjänt av den. Jag skulle vilja
bönfalla för honom och bedja er skänka den felande
tillgift. Detta är något jag så mycket mera ser mig föran-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free