Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genhet, vilket icke låter sig göra så lätt, som du inbillar
dig.»
»Av nåd, älskade tant, skona mig för den där
arbetsfilo-sofien, jag får den nog över mig, bara Kurt får ögonen på
mig. Kommer så herr Lange och den där ingenjören till,
så försäkrar jag att mina öron äro alldeles fullproppade
av det där välsignade parlerandet om verkligheten, reel
poesi och arbetets ära.»
»Har du redan svalnat för ingenjören?» frågade
Constance, som omöjligt kunde avhålla sig ifrån att skratta
åt Olgas utgjutelser.
»Jag har ju varit över en hel vecka i Göteborg och under
den tiden icke sett honom; men vem kommer där?»
utropade hon och såg ned åt allén. »Ack! min Gud, det är en
helt ovanlig figur. Strax något nytt. Vem kan det vara?»
Utanför gallerporten höll den ankommande in sin häst
och hoppade av. Vid Olgas utrop hade Constance kastat
ögonen dit och igenkänt Evert Axelhjelm. Hennes kinder
erhöllo en friskare färg. Hon böjde sig djupare ned.
»Vem kan det vara?» sade Stephana och betraktade den
ankommande genom sin lorgnett.
»Sedd på avstånd ser karlen rätt präktig ut; men efter
han kommer hit, är det väl en, som tillhör den vanliga
ar-betskommenderingen, kan jag tro. Vilken lycka om en glad
och snillrik lätting förirrade sig hit.»
Gallerporten öppnades och den elegante mannen styrde
sina steg direkt till damerna.
»Evert Axelhjelm», utropade Stephana, då han kom
närmare. »Nå, det var riktigt roligt att se dig. Välkommen!»
Hon räckte honom med ett vänligt leende handen, vilken
han med verkligt galanteri förde till sina läppar, under det
några valda och förbindliga ord uttryckte hans glädje att
återse Stephana. Mindre ordrik, men mera betydelsefull
var den hälsning, som föll på Constances lott. För Olga
bugade han sig helt främmande. På Stephanas fråga, om
han ej kände igen den unga flickan, svarade han,
förbindligt leende:
»Förmodligen fröken Olga, ehuru det var mig omöjligt
att i den unga, intagande damen igenkänna den lilla
flickan jag sist såg här.»
»Jag kan säga detsamma», inföll Olga. »Baronen är
så förändrad, att jag omöjligt skulle kunnat gissa till
att ni var Evert Axelhjelm.»
»Skägget förändrar alltid oss män så att vi vid mognare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
