Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evert svarade visserligen på vad hon sade, men då han
fick se Ivar stå stödd emot pianot och sålunda fortsätta
samtalet med Constance, hade han velat strypa Olga, för
att slippa sysselsätta sig med henne. När valsen var slut
nalkades han Constance. Hon kvarsatt vid pianot. Evert
lutade sig ned till henne, sägande på franska:
»Fröken, förunna mig nästa vals. Jag ber er.»
»Baron, jag har en gång för alla förklarat, att jag
aldrig dansar med er», svarade Constance på samma språk.
»Ni ämnar således icke dansa i afton?» frågade Evert
med upprörd röst.
»Det har jag icke sagt, blott att jag ej dansar med er.
Var nu god och lämna mig. Den övriga ungdomen önskar
helt visst att jag skall fortsätta att spela.»
»Kom ihåg, Constance, att ni skall betala mig denna er
vägran», viskade Evert och avlägsnade sig.
Han bjöd upp en av fröknarna X—. Evert började
valsa, utan att tänka varken på sin dam eller något annat
i världen än sin förbittring mot Constance och sitt hat mot
Ivar. Han sade fröken X— tusen vackra saker, för att
säga något och undgå att även hon skulle märka hané
upprörda utseende. Vid andra varvet tvärstannade han. Ett
utrop av harm ville tränga sig över hans läppar då han
fick se Constance, valsande med Ivar.
»Är hon vansinnig, som så vågar håna mig», tänkte han
och fortsatte åter dansen.
När valsen var slut och Ivar förde Constance ut på
verandan för att svalka sig, sade han:
»Denna vals har i minnet återfört en scen ur mitt
förflutna liv, som endast var ägnad att öka min aktning
för er.»
»Huru är det möjligt?» Constance såg på honom.
»Det kan jag icke nu förklara; men tro mig,
hågkomsten av en ädel handling gör gott för den, som varit ett
föremål för densamma.»
Någon ropade Constance, så att hon lämnade verandan
just som Evert trädde ut på densamma. De båda unga
männen blevo sålunda lämnade allena. Evert gick fram
till Ivar där denne kvarsatt och sade med låg och dämpad
röst:
»Kanske ni tror att även jag glömt edra anletsdrag? —
Hatet liksom kärleken har skarpa blickar. Jag kände er
genast vid första sammanträffandet. I mina händer vilar
således er hemlighet. Det beror på mig att ögonblickligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
