- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
39

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förvandla er till den för mord och stöld misstänkte Ivar.
Om mig lyster, kan jag nu genast göra det, och därmed
kasta en skugga på er heder, en fläck på den utmärkte
ingenjör Ivarsons namn.»

»Ni bedrager er», svarade Ivar. »Det förflutnas olyckor
kunna icke förnedra en man, den där, i likhet med mig,
genom arbetet förvärvat sig andras aktning. Det ärvda
adelskapet kan förnedras men icke det förvärvda. Säg ni
högt vad ni vet, jag fruktar det icke. Mera skäl ägde ni
att rädas för mig, ifall jag vore av en lika låg karaktär.»
Ivar reste sig upp och tilläde stolt: »Ni bleknar, Var
lugn, baron Axelhjelm, jag, det usla barnhusbarnet, skall
icke hämnas, icke en gång straffa er. Jag överlåter åt er,
såsom ädling, att begå ännu flera låga handlingar.» Ivar
ämnade lämna verandan.

»Ett ord, herr Ivarson», sade Evert med tonvikt. »Låt
bli att fästa edra blickar så högt, som på fröken
Callen-stjerna; ty huru fördelaktig för er egennytta och
egenkärlek den djärva förhoppningen än kan förefalla, måste
ni väl inse det förmätna uti att ni sträcker edra önskningar
så högt. Märk, jag är nog ädelmodig att varna er. Lyd
varningen, eljest kunde jag få lust att förflytta er ifrån
de svindlande drömmarnas höjd ned till den låga plats,
där ni av naturen blivit ställd. Ni kan ingenting bevisa
emot mig; men jag kan bestyrka, att ni är Ivar, att ni
varit anklagad för mord och stöld.»

Ivar betraktade honom ett ögonblick, varefter han med
en föraktlig höjning på axlarna lämnade verandan och
gick in i salongen.

*



Constance brukade varje morgon vandra ned i parken
och ut åt havsstranden. Detta var en promenad hon
gjorde, innan de andra kommo upp. Följande morgon finna
vi henne sittande vid stranden och betraktande det mörka
havet. En frisk vind blåste och klädde böljorna med ett
vitt skum. Hon hade setat där länge, när hon fick höra
någon som nalkades. Det var så vanligt att arbetsfolket
gingo den där vägen, att Constance icke en gång brydde
sig om att vända på huvudet för att se vem det var, förrän
en röst hälsade henne med de orden:

»God morgon, fröken Constance.»

Hon såg upp. Evert stod vid hennes sida. Constance
reste sig hastigt, som om hon fått se ett giftigt djur.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free