Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den förmätne uppkomlingen, oaktat allt vad Evert gjort för
att hindra det, en dag bliva ägare av hennes hand, för
vilket pris Evert velat uppoffra allt. Hela det helvete av
svartsjuka och hat han som yngling erfarit, vaknade även
nu; men med den skillnaden, att då dessa känslor
återspeglades på ynglingens drag, doldes de nu bakom en leende
och behaglig mask hos mannen.
Under supén stod Olga ett ögonblick ensam vid ett av
matsalsfönsterna. Ivar nalkades henne.
»Ni förlovar er?» sade han och såg med en djup blick
på Olga, som stödde sig helt vårdslöst emot fönsterposten.
»Ja», svarade hon, utan att se upp till honom.
»Jäg lyckönskar er. Må ni bliva lycklig!» Nu såg Olga
upp. Han hade avlägsnat sig.
*
Söndagen därpå voro alla grannarna från när och fjärran
inbjudna på Kungsborg, till firandet av förlovningen. Greve
Romarhjärta gav en stor bal på denna sin myndlings
högtidsdag.
Himlen var höljd av moln, då Olga vaknade på denna
för henne så betydelsefulla dag. Luften kändes kvalmig,
icke en enda vindfläkt kom att uppfriska den. Det var
något tryckande i atmosfären. Olga stod en lång stund
och betraktade den molndigra himlen, som trött och mulen
välvde sig över jorden, utan håg att antaga ett ljusare
utseende, eller att låta ett hoppgivande regn falla, så att man
kunde förvänta att den skulle antaga en klarare färg längre
fram på dagen. Sedan Olga en stund överlämnat sig åt
dessa betraktelser, som den tungsinta himlen ingav, ringde
hon på sin kammarjungfru och gav befallning att låta
spänna för den lilla droskan. När Olga framför spegeln
knöt på sig hatten, sade hon för sig själv och försökte
småle åt sin bild:
»Du ser just icke särdeles lycklig ut på din
förlov-ningsdag, min stackars Olga. Nå, nå, man kan icke alltid
vara lika stämd för glädje. Dock, vartill tjänar det att
grubbla. Framtiden få vi allt tids nog lära känna, bäst då
att taga stunden så glatt som möjligt. Det finns ingenting
så mörkt, att det icke har sin ljusa sida, blott man ger sig
mödan att uppsöka den. En stackare är den, som, redan
vid första stegen på den bana han beslutit att vandra,
vacklar. Nej, friskt mod bara.» Hon vände ryggen åt
spegeln och hoppade ur rummet och utför trapporna, gno-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssaam/0219.html
