Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande på en folkmelodi. När hon satt i droskan befallde hon
kusken köra till kolaränkans stuga i skogen.
»Men jag vill åka riktigt fort», tilläde hon då det bar
av nedåt allén.
Olgas åkdon höll utanför samma stuga, där hon några
år förut med så mycken vältalighet för den då nioåriga
Janne utvecklat faran av att vara i Ivars sällskap. Janne
och hans mor hade alltsedan varit föremål för Olgas
godhet och frikostighet. Gossen, som visat ovanlig håg för att
läsa, underhöll Olga vid skolan. Nu var Janne en yngling
med gott vitsord om sig och förhoppning att om ett år
bliva gymnasist. Kolaränkan, såsom hans mor allmänt
kallades, hade de två sista åren legat till sängs för lamhet,
och Olga hade med sin outtröttliga godhet omhuldat den
stackars kvinnan, så att hon ägde både vård och allt vad
hon önskade. Vid alla högtider eller fester på Kungsborg
var gumman säker att erhålla ett extra besök av Olga,
med något särskilt, som kunde glädja henne där hon låg.
Janne hade varit hemma över midsommar, men för en
vecka sedan återvänt till staden för att deltaga i
ferieläsningen.
När Olga trädde in i stugan förundrades hon över att
höra en främmande karl tala inne hos kolarmor. Hon
stannade därför och lyssnade. Snart igenkände hon till
sin icke ringa överraskning Ivars röst, som med deltagande
underrättade sig om gummans tillstånd, och frågade om
hon ville hava några hälsningar till sonen, emedan han,
Ivar, den följande dagen skulle resa in till staden. Olga
ämnade lämna stugan för att låta honom avlägsna sig innan
hon gick in i kammaren, men detta beslut kom alldeles för
sent, ty Ivar trädde i detsamma ut.
»Låt icke min närvaro skrämma bort er», sade han och
nalkades Olga, som stod med handen på det yttre
dörrlåset.
Olga vände sig och gick några steg emot honom.
»Tack för det ni så ofta ser till den stackars kvinnan»,
sade hon. »Det är ädelmodigt av ingenjören att vara god
emot Jannes mor.» Olga räckte honom handen; men Ivar
fattade den icke, utan svarade i det han bugade sig:
»Fröken tackar mig för det, som ingen tacksägelse är
värd. Ni lämnar ej något övrigt för mig att göra. Att
jag så ofta besöker denna stuga, kommer mera av egoism
än människokärlek. Den senare kan ej utövas mot
personer som ni omhuldar med er godhet. Jag älskar denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
