Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
koja och dess invånare, de erinra mig om scener ur mitt
förflutna liv, som, medan de genomlevdes, voro
smärtsamma, men vilka haft ett stort inflytande på mitt öde. Ni
känner vilka de voro.»
»Jag!» Olga rodnade.
»Ja, just ni. Vartill skulle det tjäna att förneka det?
Ni har länge sedan känt igen mig. Jag vet det. För alla
andra kunde jag förbliva okänd. Inför er var det
omöjligt.» Ivar talade med ett lugn, som tydligt dolde en inre
rörelse.
»Och varför var det omöjligt att ni skulle förbliva
okänd för mig?» frågade Olga upprörd och satte sig på
en stol vid fönstret.
»Därför att varje människas drag, som på något sätt
griper in i vår tillvaro, outplånligt inristas i vårt minne.
Jag hade den lyckan eller olyckan, vilket ni vill, att såsom
gosse inverka på er själ. Ni har anklagat er att hava varit
orsaken till mina lidanden. Jag har ännu det brev kvar,
varuti ni bad mig om tillgift för händelser, dem ni trodde
er hava framkallat.»
»Men denna tillgift gav ni mig icke», viskade Olga. »På
min innerliga bön att ni icke skulle förbanna mig, utan
före er avresa sända mig er förlåtelse, hade ni icke ett
ord till svar; ej ens en hälsning med Bengt. Ni anar icke
vilka kvalfulla stunder denna hårdhet från er sida
förorsakat mig. Tanken på er har mången natt förjagat sömnen
från mina ögon. Huru ofta upprepade jag ej för mig själv:
’min skuld emot honom är så stor, att han icke kunde
tillgiva mig den’. Jag kände att ni måste hata mig.»
»Nej, jag har aldrig hatat er.»
»Men ni har aldrig kunnat förlåta det onda jag i mitt
barnsliga oförstånd gjort er?»
»Förlåtit har jag länge, länge sedan. Det hade jag
redan gjort, när jag läste ert brev; men jag har icke
glömt, se där allt. Det var nödvändigt för mig att minnas.»
»Nödvändigt, säger ni?»
»Ja. Ni var redan från barndomen en allt för farlig
person för den av er så djupt föraktade smedlärlingen, att
icke mannen skulle göra allt för att emellan er och sina
känslor lägga minnet av det sår ni gav ynglingen. Och nu,
fröken Olga, är det förflutna dött för oss båda. Tro mig,
hädanefter har jag även glömt det.»
»Vill ni, till bevis därpå, nu fatta min hand, något ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
