- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
76

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Dyrt, min kära Olga, skall du en dag få betala mig
denna stund, det lovar jag.»

Framkommen till Furuhov frågade han efter Kurt. Man
visade honom upp i salen, där han fann brodern arbetande
på en ritning. Vid Everts inträde såg Kurt upp, och då han
fick se vem det var fortsatte han att rita, utan att ens
med en böjning på huvudet hälsa honom välkommen.

»Nå, här är jag nu», sade Evert, och slängde sig ned på
soffan. Han kastade det enda benet över det andra och
började med ridspöet slå mot stöveln. »Vad är det för
riks-viktiga saker du har att säga, som icke kunnat ordas 0111
i middags på Kungsborg, utan att jag i denna solhetta
skulle behöva rida ända hit?»

»För en dagdrivare, sådan som du, kan det vara sak
samma huru han mördar tiden; därför tyckte jag du gärna
kunde komma hit. Vad jag har att säga dig är bäst att
vi avhandla skilda från andras blickar, emedan vi
ingendera skulle förmå behärska våra anletsdrag.» Kurt lade
ifrån sig ritstiftet och kom fram till brodern. Han ställde
sig framför honom med armarna i kors över bröstet.

»Detta är, tror jag, fjärde gången du och jag äro
emellan fyra ögon, allt sedan våra föräldrar dogo. Vi hava
ifrån vår barndom ej kunnat tåla varandra; — åren hava
icke stämt våra känslor mildare, och jag tror att vi i dag
gärna kunna tillstå, att vi å ömse sidor gärna sågo att ödet
aldrig förde våra vägar tillsammans.»

»Det där var åtminstone det första kloka ord jag hört av
dig», inföll Evert skrattande. »Och efter du är stämd för
uppriktiga meddelanden, så må jag fritt bekänna, att det
finnes få ansikten, som förorsaka mig ett större obehag än
ditt, då slumpen för oss tillsammans. Vad åter vår ömhet
för varandra vidkommer, så lär den ha utgått ifrån en
ömsesidig avund. Du med dina plebejiska tycken var aldrig
rätt väl tåld av våra föräldrar, då jag däremot var deras
ögonsten.»

»Alldeles, och detta favoritskap hade till följd att du
uppfostrades såsom en rik ädlings son, då jag däremot icke
bortkelades. Men lämnom detta! Jag ämnar icke granska
våra föräldrars uppförande, utan låt oss stanna vid ditt och
mitt förhållande, sedan vi efter deras död stodo alldeles
utfattiga, med det ståtliga namnet Axelhjelm och den ännu
mera prunkande titeln av baron. Vårt första tete å tete
var då onkel Romarhjärta tog hand om dig, och jag beslöt
att bliva — murare.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free