Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På eftermiddagen finna vi Constance och Evert sittande
på ett av gungbrädena i trädgården. Stephana spelade
något av Chopin, Olga hade smugit sig upp på sitt rum
och Herman var fördjupad i läsningen av tidningarna.
Friherrinnan och hennes syster togo sig en siesta. Allt nog,
Constance och Evert voro överlämnade åt sig själva.
»Vill ni säga mig, Evert Axelhjelm», började Constance,
»huru ni vågade göra mitt hem till skådeplats för er
nedrighet? Ni här ofta sagt att jag borde vara försiktig emot er,
nu säger jag: huru djärvdes ni träda över min tröskel med
den förmätna plan ni i går ämnade utföra. — Tror ni då
icke att jag slutligen kunde få lust att stävja er
oförskämdhet?»
»Försök 0111 du kan, icke mig emot», svarade Evert med
köld. »Vi föra krig emot varandra: må du avväpna mig,
0111 det står i din förmåga. — Jag trotsar dig.»
»Verkligen, har ni glömt det brev ni skrev då Lange höll
er fången?»
»Nej, men redan då var jag klok nog att icke anförtro
dig något som kunde kompromettera mig. Vad bevisar
detta brev? Att jag genom någon ungdomsförseelse haft
den oturen att förtörna min principal.»
»Men det kunde falla mig in att en dag högt förklara,
att ni svårt förolämpat mig, att jag icke kan taga emot er
i mitt hem.»
»Omöjligt! Du kan icke kompromettera din blivande
svåger. Upphör därför, bästa Constance, med detta språk.
En gång bör du väl förstå att du icke kan skada mig. Trots
din avsky, måste du numera visa mig yttre välvilja och
aktning. Vem vet, kanske skall du en dag vara tvungen
att övervinna din ovilja. Vi kunna ingendera beräkna
vart omständigheterna och våra nya förhållanden kunna
föra oss.» Han ritade med käppen i sanden. »Låt oss
för ro skull gå igenom mina förbrytelser. — Varuti bestå
de? Däruti att jag älskat dig högre och häftigare än
något annat. Ledd av denna min känsla uppsökte jag dig,
sedan mina ekonomiska förhållanden det medgav. Vi
åter-sågo varandra hos lord Chartres, och där begick jag den
så mycket omtalade förolämpningen. — Den bestod däruti
att jag inneslöt mig i ditt rum, för att genom den skugga,
som därav skulle falla på din heder, kunna framtvinga en
förening oss emellan. — Jag upptäcktes och du tillkallade
lord Chartres betjäning. Det blev du, som lät skymfligen
utvisa mig. — Förolämpningen föll således på mig, det oak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
