- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
87

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sig på dikeskanten, under det han i tankarna höll följande
uppbyggliga monolog:

»Så han glodde på mig. — Jag märkte grant att han
icke trodde vad jag sade. Nå, det kan också vara mindre
att undra över, jag ser just icke ut som någon
grannlåts-herre. Men inte skall den där pojkspolingens räv bita min
gås, det blir då ingenting utav. Galen vore jag, om jag lät
narra mig i den fällan han satte ut för mig; nej, det blir
allt lögn det. Han vill ge’ mig arbete, sade han. Bra det,
ifall jag ville arbeta; men däruti ligger just knuten att jag
saknar lust för slaveri. Jag har alltid tyckt det vara orätt
att somliga skola träla fram sitt liv i svett och möda, under
det andra leva i överflöd och utan att göra något gagn.
Också jag har funnit det i sin ordning att dela med de
rika. Det är mycket mindre tröttsamt än att föra släggan.
I stället för att nu gå till fabriken, skall jag vänta på den
fina herrn här någonstädes, och förhjälpa’n av med sin
klocka och kedja; de äro bara grannlåter, som han kan
undvara. — Är han, såsom jag tror, ortens länsman, så har
jag allt gjort min sak bra. Nå, det vore icke första gången
rättvisan och jag råkat i luven på varandra.» — Han
små-flinade för sig själv. »Hittills har den likväl aldrig fått
något riktigt tag på mig; jag har allt dragit den vid näsan.»
Tiggaren smög sig tillbaka om krökningen av vägen. Olga
och Ivar syntes icke mera till.

Sedan de skilts vid vandraren, hade Ivar gått tyst och
dyster bredvid Olga.

»Jag tror att den stackarn har förstämt er?» sade Olga
slutligen.

»Ja, jag tillstår det.»

»På länge har jag inte sett ett ruskigare utseende. Han
såg lömsk ut, när han talade vid er.»

»Den gången bedrog icke ytan. Skurken lästes allt för
tydligt i varje drag.»

»Ni gjorde bestämt orätt som visade honom till Åkersnäs
och lät honom förstå att ni skulle återvända den här vägen.»

»Tror fröken det?»

»Såg ni icke vilka ögon han kastade på er urkedja? Tänk
om han lägger sig i försåt.» Olga såg förskräckt upp på
Ivar.

»Ah frukta intet. Dylika uslingar äro vanligtvis fega.
De begå mord på sovande kvinnor och gamla försvarslösa
gummor; men de våga icke anfalla en karl den de tro kan
försvara sig. Vad den där särskilt angår, är han ett ta-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free