Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande bevis på, vart last och lättja föra, då man överlämnar
sig däråt. Han har ursprungligen varit en ovanligt
skicklig arbetare, vilken kunnat hava en sorgfri framtid, om
han icke för det första varit ohjälpligt lat, och för det
andra begiven på supa. Dessa olyckliga fel hava fört
honom in på brottets bana.»
Framkommen till Kungsborgs park tog Ivar avsked.
Förgäves bad Olga honom följa med och taga hennes droska
för hemfärden. Han skrattade åt hennes farhågor och var
omöjlig att övertala.
»Ack, min Gud!» utropade Olga nästan gråtande, »om
nu något hände skall jag i evighet få det på mitt samvete,
ty hade ni ej sammanträffat med mig, hade ni icke behövt
gå genom skogen så sent. Av medlidande, gå icke!» Hon
fattade en av hans händer och såg bedjande på honom.
»Bästa fröken Olga, var fullkomligt lugn, och tillåt mig
denna gång vara envis ! Jag måste genast återvända till
Åkersnäs.»
Ivar gjorde som han sade. Med raska steg vandrade han
vägen framåt, sedan han först skurit sig en duktig
hasselkäpp, och noga aktgivande på varje rörelse i buskarna vid
sidan av vägen.
»Jag är säker på att den uslingen ligger i försåt för att
stjäla mitt ur. Nåväl, så mycket bättre, jag kan då äntligen
få sammandrabba med denne bov, som varit mitt livs
olycksöde. Ah, jag erfor något liknande raseri, då jag igenkände
den där fysionomien. — Men, vad är detta!»
Han stannade. Innan Ivar hann vända sig om för att se
vad det var, fattade någon honom hårt om nacken och han
kände ett par händer gripa om sin hals. Anfallet hade
skett bakifrån. Detta var icke beräknat av Ivar. Nu
gällde det att göra sig fri från detta levande skruvstäd, som allt
fastare och fastare slöt sig om hans strupe. Ivar, vig och
stark, såsom de, vilka genom arbete uppövat sina
kroppskrafter, slog genast sitt ben om angriparens båda, så att
denne störtade baklänges, dragande Ivar med sig. Smeden
hade likväl i fallet erhållit ett så häftigt slag emot en sten,
att smärtan därav förmådde honom att släppa sitt tag om
Ivars hals. Så snart denne kände händerna lossna, gjorde
han en hastig sväng och kom sålunda lös. Med ett språng
var Ivar på benen. Hans angripare gjorde en rörelse för
att även resa sig upp; men detta förhindrade Ivar genom
att sätta sitt knä på hans bröst och sålunda hålla honom
stilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
