- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
90

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nej, jag ämnar i dag fira gudstjänst under det höga
himlavalvet», blev svaret.

När den grevliga vagnen rullat bort med de kyrkofarande,
promenerade Constance genom parken och till sin
favoritplats vid stranden, där hon satte sig. Allt runt omkring
var tyst och stilla, det enda ljud, som hördes var det
svaga suckandet av vågorna emot stranden, och de ifrån
fjärran ljudande kyrkoklockorna, som kallade till bön. Det
var en av dessa fridfulla söndagar på landet, som så
mäktigt talar till vår andakt, emedan det förefaller oss som hela
naturen lovsjönge sin Herre och Skapare.

På Constances för allting öppna sinne verkade stundens
heliga frid mäktigt. Hon kände sig liksom sluten i den
allgode Faderns famn, och den oro och bitterhet, som så
ofta framkallat ett tyst knot i hennes själ, smälte bort och
hon bad med innerligt och ödmjukt hjärta.

Klockorna hade tystnat. En ensam trast, som glömt sig
kvar, när hans kamrater drog sig åt södern, uppstämde sitt
vemodiga kvitter helt nära Constance.

»Så ensam skall även jag bliva, när Olga är borta», sade
Constance helt högt för sig själv.

»Mer eller mindre ensamma äro vi alla», svarade henne
en manlig röst, den hon genast igenkände tillhörande Kurt.
Hon vände sig om och fick se honom sitta ett stycke
därifrån på en gammal stubbe. Han avtog hatten och tilläde
leende:

»Vilken besynnerlig ödets lek är det icke att fröken och
jag befinna oss på samma plats som för nio år tillbaka —
ja, jag tror att stubben, jag sitter på, till och med är
densamma. Obemärkt av er, lyssnade jag då till er, då ni
sjöng en sång, liksom jag nu gjort till edra ord. Man
slaille lätt frestas tro, att vi blivit dömda att genomleva
samma scener, så fullkomligt lika är allt.»

»Allt utom vi själva», inföll Constance.

»Gud vet, jag tror att av allt äro vi själva minst
förändrade. Människans karaktär förbliver sig alltid lik, det
är blott de yttre förhållandena som ändra gestalt.»

»Och vi med dem.»

»Tillåt att jag opponerar mig emot detta påstående.»

»Gärna, men jag skall först bevisa att jag har rätt. —
Då vi förra gången sammanträffade här, utgjorde ni ett
föremål för min ovilja. Jag ansåg er för en man utan
hjärta och seder.»

»Jag minns det mycket väl, fröken hedrade mig: med sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free