Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hon var ibland de sex, som följde efter tant Stephana.
Nej, det var i — fröken Constance.»
»I mig!» Constance kunde omöjligt avhålla sig från att
storskratta. Kurt instämde helt hjärtligt i hennes
munterhet.
»Märk att jag säger w.»
»Jag förstår, det vill säga: en förgången tid.»
»Om jag ännu vore det, så talade jag icke därom. Jag
förklarar mig aldrig när jag är kär, utan går och brinner i
allsköns tysthet, och tror själv, under det febern varar, att
jag hyser en stor passion samt att den är besvarad. Jag
kommer mig likväl aldrig för att kläda mina känslor i ord.»
»Men i handling», inföll Constance litet skarpt.
»Fröken hänsyftar på Berlin. Om tillgift, ni misstager
er, vilket jag strax skall bevisa. Jag sammanträffar i
Berlin med en underskön kvinna, överstinnan Wielki, er
väninna. Under en hel dag följer jag henne såsom skuggan.
Jag bebodde ett rum i hotell S :t Petersburg. Lyckan gör
att vi om middagen råkas vid table d’hoten. Oaktat hennes
mans ursinniga blickar, får jag ett tillfälle att börja en
konversation med henne. Vi samtala, varunder jag säger
henne allt vad man måste säga en kvinna med hennes
skönhet. Om aftonen besöker jag operan, där hon även befann
sig. Med min kikare betraktar jag detta ansikte, som man
aldrig kunde se sig trött på. Hon lämnade spektaklet,
innan det var slut. Troligen var det den villervalla, hon
hade åstadkommit i min hjärna, som gjorde att jag vid
hemkomsten till hotellet tog miste om clörr och inträdde i
de rum, som lågo bredvid mina. Jag hade icke tillslutit
dörren efter mig, förrän jag upptäcker mitt olycksaliga
misstag. Jag ämnade just retirera, då en röst ifrån det
inre rummet frågade vem det var. Stämman tillhörde ett
fruntimmer och jag stannade för att tvinga henne att
komma ut, vilket hon också ganska riktigt gjorde. Det var min
flamma, något jag icke väntade. När hon fick se mig
utropade hon förskräckt:
»’Vad vill ni min herre?’
»Jag hann icke svara, ty vi fingo höra röster ute i
korridoren och fru Wielki viskade förskräckt:
»’Min man, ni har komprometterat mig, min herre.’
»’Var lugn, min fru, han skall icke få se mig’, svarade
jag, och skyndade till den skärm som stod framför dörren.
Jag hade beräknat mina rörelser så, att när översten kom
på den sidan där jag nu stod, skulle jag smyga bakom den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
