- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
96

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Möjligt, men vilken blir moralen?»

»Denna: att icke alltid den är trogen, som synes vara
det, och att den icke alltid är ostadig, som har ett sådant
namn om sig. Lugnet och kallblodigheten äro lika litet
bevis på beständighet, som rörlighet i lynnet och växling av
idéer utvisa känslans flyktighet.» Constance gick ifrån
honom.

*



Om aftonen föll ett ymnigt regn. Emot all vana var
det icke någon annan främmande på Kungsborg än Ivar
och Lange. Man satt i en cirkel och pratade. Stephana
vände sig till Ivar med de orden:

»Jag har en begäran till ingenjörn, varuti alla här
församlade instämma.»

»Grevinnan äger att befalla.»

»Nåväl, berätta oss huru det kom till att ni under så
många år icke sände den minsta underrättelse om er. Det
skulle för mig, som så länge vistats i Amerika, vara
särdeles intressant att få höra huru ni bröt er bana i frihetens
land. Vill ni uppfylla denna vår önskan?»

»Oändligt gärna.»

En stund därefter började Ivarson sin berättelse sålunda:

»Jag embarkerade på briggen Washington den sista
november, då den seglade från Göteborg. Vi voro ett
betydligt antal passagerare. Resan gick bra och utan något
avbrott ända till kusten vid New-Foundland, då helt plötsligt
det hemska ropet: ’Eld ombord!’ väckte oss om natten.
Det gives kanske aldrig några ord som ljuda förfärligare
än dessa, och jag vill alldeles förbigå det gräsligt
upprörande i de scener, som följde. Sannerligen jag skulle
kunna redogöra för huru jag, under denna oreda och
förtvivlan kom i en av de slupar, som genast av kaptenen och
besättningen utsattes, för att bärga så många som på dem
fingo rum. Allt vad jag vet är att fasorna från den natten
aldrig skola gå ur mitt minne. Skenet från det brinnande
fartyget upplyste vår sorgliga färd. Vi rodde emot kusten,
men den häftiga blåsten gjorde att vi drevos åt motsatt
håll. Fram emot morgonen fingo vi se en seglare. Vi
styrde kurs på den och blevo upptagna ombord. Han skulle
till Newyork.

»Efter dessa olyckshändelser, varvid kaptenen ombord på
Washington förlorade livet, ankom jag till Amerika! Vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free