- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
101

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Men varför lät ni aldrig höra av er förr?» frågade
Stephana.

»Först då jag, utblottad på allt, kom till Amerika, ville
jag icke skriva. Ett brev hade då fått anstrykning av
tig-geri. Jag hade fast beslutat att själv bryta mig en väg, utan
hjälp av andra. Skulle detta icke lyckas, så önskade jag
att vara död för dem, som visat mig godhet. Sedan tänkte
jag, att det kanske vore bäst att icke göra sig påmind, efter
jag förorsakat så många ledsamheter, och slutligen ville jag
genom mitt arbete fullkomligt göra mig värd den godhet
jag rönt och den aktning jag såsom duglig arbetare borde
kunna göra mig förtjänt av.»

»Ni är ganska stolt.»

»Fru grevinna, om jag är det, så tro icke att det är över
mig själv, utan över dem, som lärt mig arbetets ära.»

*



Constances lynne blev för varje dag, som förde henne
närmare Olgas bröllop, dystrare och dystrare. Ofta tyckte
hon att det var som om hon skulle bereda sig på att undergå
något rysligt straff, och ibland brukade hon säga åt Olga:

»Jag tror att jag aldrig skall få styrka att överleva det
ögonblick, då prästen säger amen över dig och Evert.»

Olga svarade då skrattande:

»Min egen Constance, betrakta mig, ser jag verkligen
ut som en olycklig brud?» Och då Constance måste
medgiva att Olga icke hade ett sådant utseende, återtog denna:
»Nå, varför då sörja! Tro mig, när jag får Evert om
hand, skall han nog bliva en helt annan människa.»

En afton, några dagar före bröllopet, när Jacobo kom
till Kungsborg, höll Olga på att läsa upp ett poem, som
hon skrivit över bröllopsbrådskan, och vilket genom sin
humor väckte mycken munterhet. Constance var icke i
salongen. Jacobo skrattade även rätt hjärtligt åt detsamma.
Olga var alldeles ofantligt upprymd och var, där hon
svävade av och an i salongen, den överdådiga glädjen. Evert
syntes också ganska munter. Under ett skämt med Olga
hade han fattat henne om livet och valsade omkring i
salongen. Just i detta ögonblick inträdde Constance.
Hennes ansikte bar spår av utgjutna tårar, och vid åsynen av
Evert och Olga i full dans, lägrade sig ännu ett moln av
sorg över hennes drag; och det var endast med största

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free