- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
102

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

möda hon kunde tillbakahålla tårarna. Den allmänna
uppmärksamheten var riktad på de förlovade, så att ingen gav
akt uppå Constance. Hon gick också helt obemärkt snett
över salongen och in i det lilla kabinettet, för att slippa
se Olga så där omsluten av Everts armar. Constance hade
knappt inträtt i rummet, förrän Jacobo stod i dörren. Han
gick fram och tog plats på en stol bredvid soffan där hon
satt.

»Fröken Constance», sade han med ovanligt mild röst,
»varför så sorgen? Ert förgråtna ansikte gör ett plågsamt
intryck på er syster. Göm er sorg, så att den icke
för-dystrar hennes glädje.»

»Herr Lange, huru är det möjligt för mig att utan
förtvivlan emotse denna förening?»

»Förtvivlan, detta är en känsla vi icke äga rätt att
överlämna oss åt. Skulle ni verkligen icke äga styrka att inom
ert eget bröst gömma de farhågor, som nu plåga er?»

»Min egen olycka skulle jag bära bättre; men
medvetandet, att Olga skall gå en mörk framtid till mötes, nedslår
mig alldeles.» Constance lutade huvudet i handen.

»Olyckan är relativ; det, som kan synas er såsom en
sådan, kan för er syster vara motsatsen. För övrigt, när
hon älskar Axelhjelm, är det hennes sällhet att bliva hans
maka; och man må säga vad man vill, så är kärleken ändå
den enda förnuftiga dårskap i vår oförnuftiga värld.»

»Ni söker trösta mig.»

»Alldeles icke, jag önskar blott en gång få se er äga
mera förmåga att bära vad ni ej kan förändra. Det är
hos människan det stora, att med själsstyrka emotse även
den sorgligaste framtid. Våra egna sorger böra icke få
bortskrämma andras glädje.»

»Jag är verkligen mycket svag.» Hon räckte honom
handen med en tacksam blick.

Jacobo slöt den mellan sina med de orden:

»Och nu skall ni bjuda till att på ert ansikte sätt en
leende mask.»

»Ja!» Constance reste sig upp och försökte småle. »Men
jag är ännu så obekant med konsten att ljuga en fröjd, som
är främmande för mitt hjärta, att jag kanske icke rätt bra
skall lyckas. Dock, tiden skall väl lära mig även det.»

»En tänkare säger: Orden äro till endast för att dölja
tankarna. Jag skulle vilja tillägga: Vårt ansikte bör vara
en mask, bakom vilken vi dölja våra djupare känslor.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free