Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Herr Lange, kan ni verkligen gilla denna moraliska
maskerad?» frågade Constance.
»Där den behövs, och, tyvärr, är detta stundligen. Jag
anser i allmänhet för en svaghet att låta hela världen läsa
i vårt inre. Huru många förstå hjärtats rikedom? Högst
få. För dem, som icke begripa den, blir det ett
profaneran-de av det heligaste vi äga, då vi lämna det till pris för
deras blickar. Sorgen är i synnerhet något vi böra djupt och
sorgfälligt begrava inom oss.»
»Vad har ni erfarit av sorg?» sade Constance med låg
röst.
»Tror ni att jag varit fri från lidanden, därför att jag
dolt dem bakom ett oåtkomligt lugn?» svarade Jacobo
allvarligt. »Där kommer er syster», tilläde han, »se hur glad
hon ser ut.»
»Just denna glädje förefaller mig obegriplig.»
»Därför att kärleken för er är en olöst gåta.»
*
Äntligen hade man kommit till dagen före bröllopet. Det
var en ovanligt vacker och varm septembersöndag. Olga
hade vägrat att följa de andra i kyrkan; hon förklarade på
sitt egna, bestämda sätt, att hon den dagen ville fullkomligt
rå om sig själv. Också hade man efter denna uttalade
önskan lämnat henne i fred och begivit sig till Guds hus.
Olga hade redan helt tidigt på morgonen rest över till
Sturesjö, där hon bland betjäningen utdelade åtskilliga små
skänker. Därefter hade hon farit omkring till sina
skydds-lingar, vilka alla erhöllo något minne av henne. Sist
stannade droskan vid Jannes mors stuga. När hon steg ur där,
fick kusken tillsägelse att köra hem. I stället för att gå in
i stugan gick hon fram till den ett stycke därifrån
välbekanta busken. Olga satte sig där och lutade huvudet emot
sina hopknäppta händer, vilka snart voro alldeles våta av
tårar. Länge, länge förblev hon så, slutligen reste hon sig
upp, kastade en varm och innerlig blick mot höjden samt
tog vägen till stugan. Då hon lade handen på klinkan,
viskade hon upprörd:
»Om mitt hopp skulle bedraga mig. O, det vore bittert!»
Nu öppnade hon dörren och trädde in. I stugan satt Ivar.
»Jag har tillåtit mig en djärvhet, den fröken kanske skall
få svårt att ursäkta», sade han. »Jag har nämligen väntat
er här. Det förefaller mig, som om jag måste tala vid er,
innan vi för alltid skiljas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssaam/0263.html
