Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu, Evert, önskar jag att vi lämna detta ämne. I morgon
klockan sju äro hästarna beställda. Giv mig nu din arm,
så gå vi ned; frukostklockan har ringt för längesedan.»
Under frukosten frågade sig Evert flera gånger, om
denna Olga han nu hade framför sig, var samma ohejdade barn,
han sett växa upp, vilket tycktes sakna all förmåga att bära
lidandet och motgångarna. Om hon var samma lättrörda
flicka, som grät vid åsynen av en kattunges död, och som
blivit otröstlig av den smärta ett getingsstyng förorsakade
henne.
Evert hade på denna förmenta ömtålighet i Olgas lynne
byggt hela sin hämndplan. Han hade ansett henne
oförmögen att bära det dagliga och stundliga gnatet av en man,
som icke tålde henne. Hon skulle vid alla de styng, han
ämnade henne, ovillkorligen utbrista i klagan, och denna
klagan skulle hon utgjuta för Constance. Hennes sorger
och tårar skulle bliva en gnagande förebråelse för systern,
som måste anse sig för deras upphov. På svagheten och
vekheten i Olgas karaktär hade Evert byggt så mycket,
att han erfor verklig oro vid tanken att han möjligen
begått ett misstag.
Ett stort, ett ofantligt misstag, hade den sluge Evert
verkligen begått. Olga hörde till dessa, av naturen lyckliga,
vilka det icke är så särdeles lätt att göra olyckliga. Hon
hade därtill en alltför spänstig karaktär och ett alltför
kärnfriskt hjärta, vilket sammanlagt gjorde, att hon icke
lät motgångar och sorger trycka på sinnet, utan även i de
mörkaste stunder skulle uppsöka någon ljusstråle att fästa
tankar och förhoppningar vid. — Det bittraste öde skulle
hon utan en suck kunna fördraga, om hon visste sig därmed
på något sätt befrämja en annans lycka. Begåvad med en
ovanligt stark själ, saknade hon allt behov att tala om sina
smärtor. Hon behöll dem för sig själv. Hon respekterade
allt för mycket sina vänners lugn, att med sina lidanden
oroa dem. Således var hon alldeles icke den, som skulle
tjäna Everts intressen. Hon var likväl allt för obekant med
människans lägre passioner att kunna förutse eller ens
beräkna de medel, denne man i sin gäckade förväntan skulle
använda för att tvinga henne till vad han ville.
Följande morgon avreste de unga makarna. Romarhjärta
och alla på Kungsborg följde dem ett stycke på väg. När
slutligen avskedets stund kom, visade Olga en hög grad
av självbehärskning, ty ehuru varje fiber i hennes själ
darrade av smärta att behöva skiljas ifrån dem hon höll så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
