Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt stygg emot henne, men detta var småsaker, dem Evert
icke fäste avseende vid, när han visste därom.
Olga hade medfört ifrån Sturesjö en ung flicka, som varit
hennes kammarjungfru under det senare året hon var ogift.
Flickan behagade Olga, och just därför hade Evert sagt
att hon skulle flytta. En dag kort innan hon lämnade sin
tjänst, hade hon, under det Olga klädde sig, börjat tala
om baronen, och ämnade just meddela friherrinnan
åtskilligt om hans levnadssätt, som hon ansåg sig böra giva sin
matmor kunskap om, men Olga avbröt henne tvärt och
förklarade att hon ingenting ville höra. Ingen visste bättre
än Olga, vilket liv Evert förde, emedan han stundom gjorde
sig en ära av att upplysa henne därom.
Olgas äktenskap hade således varit en fortsatt kedja av
husligt förtryck. Hon kände likväl tydligt, att det endast
var inledningen till vad som komma skulle; men hon sökte
det oaktat att uppleta några ljuspunkter för sitt liv. Det
bittraste av allt var då hon, dag efter dag, dömdes att
upptäcka nya dåliga egenskaper hos sin man. Det var ett
sorgligt läroår. Hon hade visserligen under sin förlovning
ansett Evert för en slav under häftiga och tygellösa
passioner, men alldeles oförmögen till någon kall elakhet eller
verkligt låg handling. Hans uppförande emot Ivar och
Constance hade hon förklarat såsom en följd av avund
och svartsjuka, och hon hade trott, att när han
avlägsnades ifrån de föremål, som uppretade dessa känslor, skulle
han bliva en helt annan människa och hans bättre känslor
träda i verksamhet. Nu hade alla dessa illusioner blåst bort,
och hon hade framför sig endast en hjärtlös egoist, i stånd
till vilken dålighet som helst, när hans intressen det krävde.
Det var något över året, som Olga varit gift, då hon
en morgon erhöll ett brev från Constance, däruti denna
sade sig, genom Olgas f. d. kammarjungfru, fått veta att
hennes äktenskap allaredan var i högsta grad olyckligt.
Med ömhet besvor hon Olga att vara uppriktig och säga
henne sanningen i vad som rörde hennes och Everts
förhållande. Brevet slöts sålunda:
–––––»Allt vad jag hört har förjagat friden ur min
själ, och du skall själv inse, huru gagnlöst det vore av dig
att fordra, det jag längre skulle vara skild ifrån dig. Tusen
gånger har jag känt mig frestad att bryta mitt löfte och
helt plötsligt infinna mig i Stockholm, för att själv
övertyga mig om sanningen av vad din tjänarinna sagt. Olga,
jag lovar dig att genast återvända, låt mig blott få återse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
