- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
120

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som möjligt med återresan, vilket synes därav, att jag
anlänt med det sista ångfartyget, som kom utifrån i år.»

»Ni har varit länge borta?»

»Ett år. Jag har rest genom England, Frankrike och
Tyskland, för att taga reda på huru långt man i utlandet
kommit med metallfabrikationen.»

Olga och han pratade hela återstoden av aftonen. Evert
infann sig litet före supén för att hämta sin hustru.
Åsynen av Jacobo tycktes göra ett högst obehagligt intryck på
honom; men icke dess mindre inbjöd han Lange att följande
dag äta middag hos dem, något som Jacobo avslog. Lange
skulle göra resan hem med Romarhjärtas.

Vid avskedet från Stephana, sedan Axelhjelm gått,
frågade grevinnan Jacobo, om ej Olga såg lycklig ut.

»Lycklig? Nej, Stephana, det gör hon icke; men väl
som om hon omsorgsfullt ville spela den rollen.»

»Månne du nu är rättvis?»

»Vad menar du?»

»Din fördom emot Evert gör att du icke kan tänka dig
möjligheten av att någon med honom skall kunna förbliva
lycklig. Jag har varit här en hel månad, och under denna
tid icke sett av honom annat än ömhet och vänlighet emot
Olga. Det synes att han är verkligt fästad vid henne.»

»Möjligt, jag vill icke bestrida det; men vad jag
bestämt bestrider, är att hon känner sig lycklig.»

»Och jag åter, om jag skulle anmärka något, så vore det
att Olga föreföll kall emot Evert.»

Jacobo svarade ingenting, utan bjöd Stephana handen till
avsked, varefter han vandrade av till sitt logi.

Det var en ovanligt klar och något kall novemberafton.
Månen utströdde sitt silver över Birgers härliga stad. Lange
kunde omöjligt motstå lusten att i stället för att taga vägen
åt Nygatan, där han logerade, vika av ned till Skeppsbron
och följa kajen åt. Han vandrade långsamt, stannade stund
efter annan för att taga den vackra tavlan i skärskådande.
Han hade kommit ända fram till Slussen, där han stod och
blickade utåt Saltsjön.

»Vad vill det här säga; jag tror vid min själ att det är
Lange», sade en frisk och klar röst, och Jacobo erhöll ett
slag på axeln. Han vände sig om, och Kurt Axelhjelm
stod framför honom. De växlade ett kraftigt handslag och
Lange sade:

»Nå, det var ett roligt sammanträffande; men vad gör
du egentligen här. Jag trodde att vi skulle träffas på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free