Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lät den svala vinden fläkta omkring sina tinningar.
Månens strålar föllo på ett ansikte av ovanlig skönhet,
ehuru det nu var förvridet av våldsamma lidelser.
»Ett uselt och eländigt liv, detta», mumlade han och såg
dystert ned i djupet. »I afton har jag spelat bort en hel
del av min förmögenhet. Jag undrar just hur länge min
levnads farkost skall hålla sig uppe. Fördömt att jag skulle
tappa, att...»
»Du alltid skall bli samma eländiga usling», svarade en
röst bakom honom; och han kände sig fattad av ett par
starka armar. »Gjorde jag rätt, så vräkte jag dig i
strömmen», sade han, som höll honom i sin famn. »Därmed
förekom jag att se dig ännu mer förnedrad än du redan är.»
Den, som hade fattat om Evert, lyfte honom, liksom han
ämnat slunga den vackra herrn över barriären ned i det
brusande vattnet, men han höll honom blott en stund så,
därefter ställde han honom något häftigt tillbaka ned på
trottoaren.
»Kurt?» utropade den unge mannen, då han åter stod på
benen.
»Ja, Kurt, som nu riktigt känner dig, som vet att hans
bror är en spelare, som på ett tärningkast sätter sin hustrus
förmögenhet, och som nästa gång skall spela bort sin heder,
ifall han hade någon kvar. Du har blivit, vad varje lätting
blir, en slav under de mest fönedrande laster.»
»Du är väl icke min förmyndare», sade Evert och tryckte
hatten djupare ned på huvudet.
»Jo, jag är din förmyndare, då det gäller det namn vi
båda bära.»
Evert gjorde en rörelse, liksom för att avlägsna sig; men
Kurt fattade tag om hans skuldra.
»Nej, icke ur fläcken, förrän jag sagt dig, vad ett
förnyande av vad jag sett i afton kan hava till följd. Då
jag såg dig vid spelbordet, med ett ansikte, som återgav
alla vinningslystnadens usla begär, tyckte jag mig se hela
förnedringen av ditt kommande liv. Jag kände mig så
ursinnig, att jag velat gå fram och på stället krossa ditt huvud,
för att slippa leva den dagen, då du ifrån last nedsjunkit
till brott. Jag säger dig därför: mötas vi än en gång på
samma ställe, så ansvarar jag icke för vad som händer.
Det är andra gången jag varnar dig, tredje ...» Kurts hand
slöt sig så hårt om Everts skuldra, att det föreföll denne,
som om brodern ämnat krama sönder den.
»Jag vet sannerligen icke, vad rätt du äger till den ton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
