- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
139

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

du så djupt förorättat mig, att jag, av aktning för mig
själv, icke vill visa mig tillsammans med dig.»

»Olga, reta mig icke!» utropade Evert alldeles ursinnig
och höjde armen.

Hon sträckte armen emot honom och sade med
värdighet:

»Baron Axelhjelm, betänk vad ni gör.»

»Avgrundsande» mumlade han, lät armen sjunka och
lämnade rummet.

När dörren stängdes efter honom, nedsjönk Olga på
soffan, med ansiktet gömt i händerna, viskande:

»O, min Gud, så olycklig jag är!»

*



Huru Evert än rasade emot Olga, var det honom
omöjligt att förmå henne följa sig vare i societeten eller på
promenader. Han tillät henne icke att lämna sina rum utan

honom, och det var alldeles fåfängt att övertala henne att

göra det i hans sällskap. Följden härav blev, att Olga

fortfarande var fånge, med Lisette och Fredrik till fång-

vaktare. För att icke fästa uppmärksamheten vid hennes
uteblivande ur societeten, föregavs att hon var opasslig och
varken kunde göra eller mottaga besök. Husets läkare
infann sig hos lilla nåden och förskrev något rätt oskyldigt,
emedan han av Olgas utseende och försäkran att det blott
var litet migrän som plågade henne, slöt att friherrinnan
behärskades av någon nyck.

Vid doktorns besök var Evert nästan alltid närvarande
och visade sig då så uppmärksam och öm emot sin kalla
och avmätta hustru, att läkaren tänkte:

»Stackars baron, nog synes det att han får dansa efter
hustruns infall och kapriser.»

Olga, som tagit sitt parti, sökte inrätta sig så behagligt
som möjigt i sin fångenskap. Det, som verkligt plågade
henne, var, att Evert tagit ifrån henne skrivdonen och att
Lisette oupphörligt fjäskade omkring i hennes rum.
Kammarjungfruns fräcka näsvishet marterade Olga, men utan
att någon märkte det. Hon lät henne syssla så mycket hon
ville i rummen, och i varje ögonblick giva akt på vad Olga
företog, emedan hon ansåg sig icke på minsta sätt böra
lägga hinder därför.

»Med bästa vilja i världen», tänkte Olga, »skola de icke
få något skäl att anklaga mig.» Och så blev det även.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free