Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och befallande i Kurts hela väsende, att en aning sade
Evert, det brodern hade något särskilt att säga.
»Ledsaga din svägerska in till din hustru och återvänd
genast. Jag är kommen för att göra upp vår sluträkning»,
tilläde han med tonvikt. »Gör därför fort, vad som är din
skyldighet, ty varje minuts uppskov ökar din skuld. Jag
väntar dig i dina rum.»
När Evert inträdde dit, fann han Kurt gående av och
an på golvet i synbarligt upprörd sinnesstämning. — Vid
Everts åsyn ljungade det till i hans ögon och han gick, utan
att säga ett ord, att stänga dörrarna efter honom i dubbelt
lås samt sticka nyckeln i västfickan.
»Vad gör du?» utropade Evert och tog några steg emot
den motsatta dörren; men Kurt fattade honom om armen
och slängde honom som en vante åt sidan, sägande honom,
i det han även stängde denna dörr:
»Jag försäkrar mig om gravtjuven Evert Axelhjelms
person.»
En ofrivillig skälvning skakade Everts kropp. Han
fattade krampaktigt om stolskarmen.
»Usling, vågar du ännu stå upprätt!» skrek Kurt och
fattade honom om skuldrorna. »Du begriper väl att du
efter denna gräsliga upptäckt endast äger några minuter.»
Evert gjorde en förtvivlad rörelse för att komma undan.
»Rör dig ur fläcken, upphäv ett enda ljud, och jag dödar
dig ögonblickligen. Du tror kanske att jag skall tillåta
det du som en annan brottsling inställes för rätta.» —
Kurt släppte honom och gick ett slag omkring i rummet.
Evert hade nedsjunkit på stolen.
Efter en lång paus återtog Kurt med onaturligt lugn
röst:
»Det förundrar mig att du ännu lever, att jag icke i
första utbrottet av min vrede dödade dig.» Han lade
armarna i kors över bröstet och betraktade Evert, tilläggande
med smärta: »Vilken gräslighet, att denne är min bror,
min mors son. — Det är förfärligt!» Åter gick han ett
varv omkring rummet.
Under tiden hade Evert repat mod. Han hade i
tankarna överlagt och kommit till det resultat, att brodern
omöjligt kunde äga några bevis emot honom, utan att allt
vilade på misstankar. I samma mån Kurts vrede syntes
avtaga, återfick Evert sin ursprungligen oförskämda
säkerhet. Han reste sig också med höjt huvud, frågande i
trotsig ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
