- Project Runeberg -  Arbetet adlar mannen /
153

(1913) [MARC] Author: Marie Sophie Schwartz
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den enda man det någonsin älskat, lika trogen skall min
vänskap bliva.» Constance räckte honom handen.

»Constance!» utropade Lange och fattade livligt den
framräckta handen.

»Jacobo, ni har vetat och förstått det, men ni har icke
velat tro därpå.»

Några dagar därefter reste Lange. Vid avskedet från
Constance hade han sagt:

»Om jag återfinner vännen, då jag kommer hem om ett
år, skall jag våga tro på Constances hjärta.»

Lange reste. Constance var fullkomligt förändrad.
Livet föreföll icke mera ödsligt och tomt, utan fullt av rika
och outtömliga skatter till glädje och lycka.

Sommaren gick under arbete för både Constance och
Ivar, och hösten avlöste den. Ingenting oroande hade
förnummits från Olga, och Constance började hoppas att Evert
var bättre än hon föreställt sig. Så stodo sakerna då
Olgas f. d. kammarjungfru kom att åter uppväcka oro och
fruktan i hennes hjärta. Ehuru Stephanas och Olgas brev
voro ägnade att fullkomligt lugna henne, kvarblev ändå en
oövervinnelig farhåga i Constances själ. Hon kunde
omöjligt komma ifrån den övertygelsen, att icke någon grund
fanns för att en sådan utsago skulle kunna komma ifrån
kammarjungfrun. ♦

Äntligen hade tiden av Jacobos bortovaro nått sitt slut.
Man väntade Romarhj ärtas och honom hem. Constance
for icke till Kungsborg för att där möta dem, emedan hon
icke ville återse Lange i närvaro av andra. En nästan nervös
otålighet höll Constance hela dagen i en oupphörlig rörelse.
Det minsta buller, som liknade rullandet av ett åkdon,
förorsakade henne en häftig hjärtklappning. Hon hoppades
att få se Lange. Han kunde omöjligt underlåta att
komma över till Sturesjö; men dagen gick till ända och aftonen
följde, utan att förverkliga Constances hopp.

»Jag dåre», tänkte hon, »som kunde tro att i den
mannens ishjärta skulle finnas något av mina varma känslor,
nej, allt hos honom är kallt förstånd. Förstånd!»
upprepade hon halvt leende, »icke är det bevis på särdeles
förstånd att ha älskat mig, och detta har han gjort. Gör han
det ännu? Så ser det icke ut.»

Constance gick till vila med nedslaget lynne, vilket
alltid uppkommer, då våra förhoppningar svika oss.

Om morgonen, då hon vaknade, stod på hennes nattduks-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:40:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mssaam/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free