Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Här, Arthur, ser du en dotter till mig. Sorenza är
hennes namn.»
Om man visat ynglingen ett medusahuvud eller
skymf-ligen slagit honom i ansiktet, hade det säkert icke frambragt
en förfärligare verkan. De blomstrande kinderna blevo
bleka, och han stirrade på den unga flickan med ögon, som
stodo fulla av tårar. Grevens blick hade vilat på sonen,
och han märkte ganska väl verkan av sina ord. Sorenza
räckte Arthur handen med ett milt leende.
»Nå, Arthur, skall du icke säga Sorenza ett vänligt ord?»
frågade greven.
Med en häftig rörelse av smärta fattade Arthur den
framräckta handen och tryckte den, men utan förmåga att få
ett ord över sina läppar. Greven vände sig nu till fru Toll
och började tala om Sorenzas lektioner och att hans hustru
hade för avsikt att taga henne hem till sig över sommaren
för att tillbringa den vackra årstiden på D— kungsgård.
Fru Toll svarade enstavigt, och sedan greven sett på
Sorenzas ritningar, avlägsnade sig de båda herrarna.
Arthur hade icke yttrat ett ord, utan suttit blek och tyst vid
ett av fönstren. Hela hans utseende vittnade om en inre
smärta, vilken han endast genom en våldsam ansträngning
förmådde tillbakahålla, emedan den ville giva sig luft i
tårar.
Tigande vandrade far och son utför Kaptensgatan och till
det grevliga hemmet. Arthur gjorde fadern icke någon
fråga. Han kände, att vid första försök att tala skulle den
tillbakahållna tårefloden, så ovärdig en blivande Martisson,
bryta ut; och greven, tillräckligt bekant med
människohjärtat, insåg, att sonen behövde tid för att hämta sig efter
det fall, som han gjort från illusionernas höjd. Då de
trädde genom den grevliga porten, sade greven:
»Att Sorenza är min dotter utgör en hemlighet, den du
måste behålla för dig själv. Jag hoppas, att du, ehuru
yngling, vet att såsom en Eldelfeldt bevara ett förtroende.»
»Jag skall tiga», blev det svar, som Arthur med stor
ansträngning framtvingade.
»Gott.» — Nu inträdde de i matsalen, där bordet stod
dukat.
»Äter du med oss?» frågade greven.
»Nej, jag åt innan jag gick ifrån Karlberg.»
»Det vet jag; men du brukar äta om.»
»Icke i dag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
