Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trodde dig vara för ung att så låta leda dig av dina
fördomar.»
»Pappa, varför icke så gärna säga, att jag ledes utav ett
ofördärvat rättsbegrepp? Jag har ännu ej hunnit lära mig
att förblanda rätt med orätt.»
»Låt oss icke vidare tala därom. Jag vill blott säga dig,
att du höll på att förälska dig i flickan, och därför blev
du, vid upptäckten av släktskapen er emellan, helt uppbragt
på mig och henne.»
»Uppbragt!» Arthur såg på fadern med en blick av
bitterhet. »Nej, det kunde icke falla mig in; men nedslagen,
förödmjukad och sårad har jag känt mig. Tankar, på en
’gång vidriga och sorgliga, hava uppstått i min själ, och
dessa gällde i synnerhet pappa.»
»Bra, du tycks vara sinnad att hålla en straffpredikan
för din far. Nåväl, fortfar, jag lovar att höra dig utan
att förarga mig över dina ord. Du finner mig således vara
en mycket lättsinnig man?»
»Ja», svarade denne och mötte faderns blick.
»Dina skäl?»
»Aék, pappa, dem behöver jag icke uppgiva. Sorenza
är ett så talande bevis därpå, att varje annat är
överflödigt. Kanske skulle andra söner icke sysselsätta sig vidare
med hela denna sak, jag vet det. Jag har hört kamraterna
skämta över sina fäders svagheter; men jag hade en så
hög grad av aktning för pappa och ansåg varje svaghet
omöjlig för min fars stränga och allvarliga karaktär.
Upptäckten att den där flickan var barn av samme far som
jag-rev ned den sköna byggnaden, gjorde att...» Arthur
tystnade. Han lutade sitt vackra huvud emot vagnshörnet.
»Att du ej kunde hava samma aktning för mig som
förr?»
»Ja! — Och sedan kom tanken på min mor — huru djupt
hon blivit kränkt. Pappas kalla stränghet emot henne fick
en helt annan prägel; och jag anklagade pappa för alla
de tårar, jag som barn sett mamma fälla och vilkas källa
jag nu ansåg mig ha funnit. Det var ett bittert
uppvaknande från mina sköna föreställningar om mina föräldrar ;
ett fullkomligt nedrivande av alla mina illusioner.»
Arthur förde handen över pannan, och greven satt tyst. På
den senares stolta ansikte hade ett vemodigt uttryck lägrat
sig. Man läste där, att sonens ord verkade direkt på hans
hjärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
