Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gjorde, att han oupphörligt reste till Ystad. Hon
beslöt att spionera.
Greven, allt för mycket upptagen av det föremål, som
fängslade och smekte hans hjärta, sysselsatte sig alldeles
icke med vad hans hustru kunde tänka eller känna, utan
överlämnade sig åt stundens sällhet.
Efter mycket spionerande lyckades det grevinnan att
komma hemligheten på spåren. Greven var förälskad i en
ung änka, fru Bencke. Vid denna upptäckt blev grevinnan
ursinnig, gjorde offentlig skandal och yrkade på skilsmässa.
Knappt var den unga änkan ohjälpligt komprometterad, än
grevinnan ångrade sig. Den stolte greven förstod att
genom uppoffrande av en större penningsumma nedtysta
saken, innan publiken blev allt för mycket invigd i historien.
Offret för hans kärlek, som ej ägde ett grevligt namn, ej
heller en furstlig förmögenhet, hade inför släkt och
vänner blivit så vanärad, att hon, för att undgå all den
förnedring, som drabbade henne, lämnade orten, utan att
greven eller någon kunde få reda på, vart hon begivit sig.
Hade greven i början av sitt äktenskap varit dyster och
sluten, blev han efter dessa händelser det ännu mera, och
varken tid eller år förmådde förmildra den köld och den
oförsonliga ovilja, han fattade för sin hustru, med vilken
han endast levde tillsammans, därför att ryktet om den
tilltänkta skilsmässan icke skulle vinna bekräftelse. Så
förflöt nära ett år utan att greven hörde något från henne, som
han bragt i olycka. En dag erhöll han ett sorgebrev. —
Greven öppnade det, och ett notifikationskort föll därutur.
Han tog upp det, och där stod:
»Amalia Bencke, född Bill, död i sitt tjugusjunde år.»
Hon var således död i blomman av sin ålder, den enda
kvinna, han av hjärtat hållit kär. — Henne, som han redan
som ung älskade så högt, att han hade vördat hennes oskuld;
men vilken han, då slumpen åter förde dem tillsammans, så
insövde med sina böner, att följden blev blygsel och en
för tidig grav. Hon hade i sin grift medfört grevens frid;
ty ifrån det ögonblick, han erhöll underrättelsen om hennes
död, var det liksom om en evig oro jagat honom ifrån den
ena platsen till den andra. Han trivdes ingenstädes, utan
reste oupphörligt, liksom han hoppats kunna undfly sitt
samvete. Man kunde säga, att den dystre och stränge
mannen till följeslagerska genom livet fått en aggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
