Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvar i Sorenzas unga bröst; ty det med världens fördomar
obekanta sinnet uppreste sig vid dessa oupphörliga hugg,
som riktades emot henne och vilka utgingo från en orsak,
som hon icke hade någon del uti.
En stund därefter vandrade greven och Sorenza ned till
slottet. Han yttrade icke ett ord under hela vägen. Hos
slottskamreraren träffade de herr X—, och enligt
överenskommelse började Sorenza redan samma dag att arbeta
under hans ledning. Vid denna, för hennes konstnärssjäl
så kära sysselsättning, glömde hon allt och hängav sig
endast åt inbillningens tjusande bilder.
Om middagen kom Arthur för att hämta henne. De
vandrade arm i arm genom parken till det grevliga
hemmet.
»Det har varit stor ledsamhet där hemma», sade Arthur.
»Du får allt bereda dig på, att mamma är mindre glad.
Pappa har rest till staden.»
»Har ledsamheten varit för min skull?» frågade Sorenza.
»Nog är du oskyldig däruti, stackars Sorenza; det är
mammas eget fel, varför skulle hon springa in till pappa.»
»Blev greven ond?»
»Mycket.»
»Herre Gud, Arthur, vad sade han?»
»Ingenting. Detta är hans lag, då han blir ond. Du
märkte själv, att han var tyst, då han följde dig till slottet.»
»Åh ja; men det är han ju alltid med mig.»
»Icke som i dag. Då han kom hem, gick han in till
mamma och sade blott dessa ord: ’Hädanefter torde inom
min familj visas mig den aktningen, att vad jag anser
passande även av hustru och barn betraktas så.’ Därefter
reste han till staden, och sedan har mamma gråtit och bara
gråtit.»
»Och allt, allt för min skull; det är rysligt ledsamt.»
Sorenza såg obeskrivligt nedslagen ut.
»Mamma, som känner pappa, borde icke reta honom»,
menade Arthur. »Nu är det allt synd om henne, för du
skall veta, när pappa blir ond, kan det gå veckor om,
innan han tilltalar henne, och under tiden sörjer och gråter
hon. Det är bedrövligt, att mamma aldrig rätt lär känna
pappa.»
De gingo tigande en stund.
»Men, Arthur, tycker du icke, att det bleve bättre, om
jag icke vore hos er?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
