Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hela huset torde kunna intyga, att Arthur är fientligt
stämd emot sin syster och blivit det, allt sedan Sorenza
kom i huset. Hennes parti tager han vid alla tillfällen.»
»Därför att alla behandla henne illa», svarade Arthur.
Grevinnan ämnade lämna rummet.
»Var god och dröj kvar, till dess Arthur redogjort för
vad som passerat», sade greven kallt. Grevinnan satte sig
åter, och Arthur berättade uppträdet mellan de båda
flickorna. När han slutat, förblev greven en lång stund tyst med
huvudet lutat i handen. Hans utseende var mera sorgset
än uppretat. Det låg däruti något av bitter
självanklagelse. Slutligen reste han sig upp och sade åt Arthur, i det
han lade sin hand på hans skuldra:
»Du har rätt, min gosse, det är grymt att låta den
oskyldiga lida straffet för vad andra förbrutit. Detta får icke
fortfara. Gå och lämna mig allena med din mor.»
Vid dessa ord och då han kastade ögonen på modern,
erinrade sig Arthur, att han nu frammanat faderns vrede
emot henne. Han hade velat giva mycket, om han kunnat
bespara henne det lidande, som faderns stränghet kunnat
förorsaka. Han fattade grevens hand och sade med låg,
upprörd röst:
»Stackars mamma!»
»Gå, min käre Arthur, och var lugn; din mor har
ingenting att frukta av din far.»
Om greven ett ögonblick kunnat ana, huru förfärligt det
ljöd i grevinnans ögon, då han kallade henne, icke för
sin hustru, utan sina barns mor, skulle han förstått, att hon
oaktat alla sina brister hade en dygd, den att älska
honom av allt sitt hjärta. Hans köld var henne tio gånger
plågsammare, än om han förgått sig: då hade hon ägt det
hoppet, att han andra ögonblick skulle visa sig hjärtlig och
vänlig; men nej. Alltid samma avmätta och kalla väsen,
samma iskyla i hela hans uppförande. Hans ord föllo så
smärtsamt på hennes hjärta, att hon icke kunde
tillbaka-hålla sina tårar. Då Arthur lämnade rummet, såg han, att
modern lutade sig ned och grät.
Vad som föreföll mellan de båda makarna, känna vi icke,
blott att greven efter en timmes samtal med grevinnan lät
kalla Jenny och fröken Gyllensparre in till sig. Dottern
fick en skarp tillrättavisning och fröken en formlig
föreläsning om vad greven ansåg vara hennes plikt samt en
bestämd uttalad önskan, att hon alldeles icke skulle befatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
