Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har att tacka för livet. Jag skulle ha invigt dig i, att du,
huru orättvist det än kan förefalla, helt ödmjukt måste bära
den skugga av förakt, som återfallit på dig. Att jag icke
gjorde det, kom därav, att jag hade älskat din mor ända
till avguderi. Jag saknade styrka att med hennes barn tala
om de fel hon begått. Jag gjorde dig icke bekant med det
sorgliga arv, dina föräldrar lämnat dig; detta härflöt av min
kärlek till dig, som icke medgav, att jag störde din
oskulds-frid med dessa dystra och pinsamma bilder. Verkligheten,
denna hårda och obevekliga lärare i livets stora skola,
har velat annorlunda, och den har straffat dig för min
svaghet. Nu, mitt barn, skola vi icke mer tala därom, utan,
när både du och jag bliva lugnare, skola vi återupptaga
detta ämne. Kommer greven upp?»
»Ja, i eftermiddag.»
»Gott, jag skall då tala vid honom. Du, Sorenza,
skall skriva till grevinnan och bedja henne om tillgift för
alla de ledsamma stunder, hon haft genom dig.»
»Moster, goda moster, slipper jag det!» Sorenza lade
handen på hjärtat, tilläggande med en högre rodnad på
sina kinder: »Det är något här, som kännes så bittert, då
jag tänker på henne. Det är ett sår, som hon givit mig,
och det gör så ont, att jag icke. ..»
»Kan avbedja en skuld!» inföll fru Toll allvarligt. Hon
reste sig upp och lade sin hand på flickans huvud,
tilläggande: »Känner du, vilket sår din far och din mor givit
henne? Vet du väl, om ej den outhärdliga smärtan av
detta sår gjort henne orättvis? Huru skall du kunna
nalkas Gud i bönen, då du icke förstår att glömma din egen
smärta för att försona andras. Min egen Sorenza är sjuk
till sitt inre, eljest skulle hennes hjärta mana henne att
skriva och bedja grevinnan förlåta.»
»Det hon har att förlåta, är ju, att jag är — född; och
detta rår jag icke för.»
»Du har att försona din mors fel.»
Sorenza gömde ansiktet i händerna och grät. En lång
paus uppstod. Fru Toll insåg, att Sorenza behövde gråta
ut. Hon kände tillräckligt av ungdomens smärtor för att
veta, det tårarna äro som balsam på ett sår. Då flickans
snyftningar så småningom saktade sig, sade fru Toll med
mild röst:
»Nu, min flicka, skall du gå ut till Lisette och påminna
henne om middagen, vilken hon tycks alldeles förgäta, där-
5 X Ädlingens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
