Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Av dig bör bliva något stort; Gud har förlänat dig,
vad få artister fått — geni.»
Lycklig, som om hon ägt en hel värld, återvände Sorenza,
efter att ha erhållit ett sådant beröm, till det kära hemmet,
där aftnarna, sedan skolungdomen avlägsnat sig, tillbragtes
därmed, att hon läste högt för fostermodern, som brukade
ligga och vila på en soffa. Att fru Tolls bleka kinder då
hade en högre färg, andedräkten var kortare, gav
Sorenza, i sitt ungdomliga lättsinne, icke akt uppå. Hon
hade under loppet av flera år varit van, att mostern om
aftnarna efter dagens ansträngningar vilade sig och att
bröstet då var tungt. Att rodnaden på kinderna och den
hastiga andedräkten inneburo symtom till ett dödande ont,
som år ifrån år tärt på den tysta, milda och tåliga mosterns
liv, det misstänkte icke Sorenza. Fru Toll hade även
sorgfälligt sökt dölja det för henne. Hon tänkte:
»Smärtan kommer tids nog; varför skulle jag under långa
år förbittra hennes liv med föreställningen om en sorg,
som hon icke kan undgå, och låta henne med ångest följa
de framsteg sjukdomen gör. Nej, må hon förbliva i
okunnighet därom så länge som möjligt. Mitt stackars barn
kommer ändå icke att få dansa på rosor. Livet skall för
henne bliva en bitter prövning.»
Något mer än ett par månader hade förflutit, sedan
Sorenza lämnade det grevliga huset. Sorenza hade
framle-vat denna tid utan att känna någon längtan efter världens
nöjen, endast levande i sitt arbete och den kärlek, med
vilken fostermodern omgav henne. En eftermiddag återvände
hon hem ifrån sin lektion hos professor E—, strålande av
glädje ; ty hon hade fått mycket beröm. Otålig att få
omtala för mostern alla de gyllene förhoppningar, som
professorns ord frammanat, ringde hon häftigt på
tamburklockan, men förskräcktes, då Lisette öppnade dörren, av
dennas förgråtna utseende.
»Huru är det, kära Lisette, har något ledsamt hänt?»
frågade Sorenza och klappade den gamla tjänarinnan på
axeln.
»Ack, kära hjärtandes, nog är det bra med mig, men se,
det står rysligt illa till med frun, hon ...»
»Med moster!» utropade Sorenza dödsblek och ville
skynda in; men Lisette kvarhöll henne, sägande:
»Nu skall hon höra några förståndiga ord, för si, hon
måste ändå en gång veta, hur det står till.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
