Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gamla grevinnen förde sin luktsaltflaska till näsan,
liksom minnet av dessa händelser angripit hennes nerver;
därefter berättade hon Sorenzas moders historia, men betydligt
färglagd och något tillökad. Hon skildrade den
hädangångna såsom en dålig och hjärtlös kokett. Den adliga damen
ansåg sig fritt kunna dikta ett och annat fel på den, som icke
ur sin grav kunde uppstiga och försvara sig. Grevinnan
förstod att kasta all möjlig skugga på det arma offret för
sonens otyglade passion. Livligt och rörande målade hon
sonhustruns lidanden och den skandal, som varit nära att
utbryta.
De båda bröderna åhörde henne med alldeles olika
ansiktsuttryck. Hela berättelsen var dem främmande. Allt
vad greven sagt Arthur, var, att Sorenza var hans dotter
och att hennes moder varit honom mycket kär; men han
hade aldrig ingått i någon närmare redogörelse.
På Ernfrids stolta panna lästes ovilja. På Arthurs ett
uttryck av djup bedrövelse. När gamla grevinnan slutade,
sade den senare:
»Stackars, stackars Sorenza.»
»Jag tror du beklagar den, vars liv varit en källa till så
många förödmjukelser för din moder och vår släkt!» sade
grevinnan.
>:>Ja> j^g beklagar henne av hela mitt hjärta, ty ehuru hon
är oskyldig i allt detta, söker man ändå emot henne rikta
allas vår harm. För mig skall det endast bliva ett skäl
till att hålla henne kär.»
»Dina ord äro i högsta grad besynnerliga och vittna om
en dålig moral», inföll gamla grevinnan. »Vi böra älska
det, som äger ett rent och ädelt ursprung; men undfly allt,
som härflyter från det dåliga.»
»Ursprunget till Sorenzas liv är min far. Vill farmor, att
jag skall förakta honom?» Arthur hade rest sig upp. »Eller
vad är farmors mening? Icke kan jag annat än älska den,
som han skänkt livet.»
»Du älskar således den där flickan?»
»Ja, av hela min själ; mera än jag älskar någon annan
varelse på jorden. Mitt liv skulle jag gärna uppoffra för
henne.»
»Exalterade barn», mumlade grevinnan.
Ernfrid reste sig med de orden:
»Nu skola vi lämna farmor.» Han kysste den vita. något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
