Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord: »Jag förlåter dig; men vi äro skilda.» Ja, de voro
nu skilda för evigt.
En vacker dag i slutet av augusti hade doktorn givit
henne tillstånd att få inandas litet frisk luft. Strax på
eftermiddagen bar majoren, som med outtröttlig godhet
omfattade Sorenza, själv ut henne på verandan. Sedan han
givit henne tillstånd att kvarstanna där, till dess han
återkom, avlägsnade han sig.
Solen sken så mild ned på jorden. Blek och sorgsen,
med det matta huvudet stött i hander;, vilade Sorenza på
soffan och blickade på den ännu yppigt grönskande naturen.
Ett par tårar runno utför de avtärda kinderna, och den
tröstlösa blicken häftades på ett par duvor, som hoppade
på terrassen, under det de smektes. Dessa ägde varandra;
men hon ägde icke någon, som med ett vänligt ord
hälsade hennes återvändande till livet. I dessa sorgliga
betraktelser stördes hon helt plötsligt av en röst, som kom
hennes hjärtas fibrer att darra. Det var Nils Porrys. Han
inträdde i salongen, under det han samtalade med Ida.
Glasdörrarna till verandan voro uppslagna. Sorenzas soffa
stod så på sidan, att den icke var synlig från salongen.
Porry yttrade, såsom Sorenza tyckte, med något
högdragen ton:
»Ni frågar mig, fru majorska, vad för slag av intresse,
som fäster mig vid Sorenza? Helt uppriktigt skall jag
besvara ert spörsmål: kärlekens. Jag älskar henne, och
det är därför, jag gjort er de frågor, ni nu icke kan
undgå att ärligt besvara, nämligen: i vad förhållande står
Sorenza till greve Eldelfeldts familj. Min rättighet är
att veta, om den flicka jag vill giva mitt hjärta, även är
värdig mitt namn.»
»Jag hade trott, att då Sorenza vistades i mitt hus,
detta var en tillräcklig borgen för, att hon är er värdig»,
svarade Ida.
»Medgives; men då ni, såväl som Sorenza själv, icke
vill skänka mig någon upplysning med avseende på greve
Eldelfeldt, har ni ju lämnat mig frihet att draga i
betänkande, om ej de rykten äro sanna, som cirkulera om
henne.»
»Rykten!» utropade Ida, »och vad är det för rykten?»
»Man säger, att Sorenza stått i någon öm förbindelse till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
