Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Skulle hon spela mig det sprattet att icke gå upp i
tornrummet», tänkte han. »I så fall spränger jag detta gamla
näste i luften. Det gagnade visst att spela sjuk, att döma
mig till... Ack, där är hon!» Ögonblickligen var Arthur
från fönstret, och inom några minuter var hans toalett
gjord.
Ebba ägde många små egenheter, dem hon från
barnaåren fått följa. Så till exempel hade hon i ett av de bäst
bibehållna tornen samlat ihop alla gammalmodiga möbler,
som icke hörde till praktvåningen, och med dem möblerat
ett av tornrummen. I detta brukade hon alltid någon stund
på dagen uppehålla sig, antingen med att teckna, drömma
eller ordna sina samlingar av växter, stenar, snäckor och
kuriosa, som hon förvarade i den stora åttkantiga
kammaren, vilken hölls varm hela vintern igenom. Ifrån dess
fönster var en vidsträckt utsikt, och man behövde alldeles
icke vara någon svärmare för att med litet hjälp av
inbillningen förflytta sig tillbaka till forntiden, då man satt
där. Ofta hade Ebba, då hon spejade ut i rymden, tyckt
sig var en borgfröken, som väntade sin hjärtans kär.
Trapporna upp till Ebbas helgedom voro ytterst
besvärliga och där och var bristfälliga. De som förde ännu högre
upp voro så skrala, att sällan någon annan än den djärva
och vågsamma Ebba dristade sig upp för dem. Hon
vågade likväl rätt ofta klättra upp i tornet, och vanligtvis
måste den, som första gången gästade Bro, göra en vallfärd
med henne dit.
Arthur hade även gjort en dylik promenad, och ehuru
besvärlig, hade han likväl med nöje anträtt den, emedan
Ebba var hans ledsagerska.
En halv timme efter sedan Arthur sett Ebba hoppa Över
gården och taga vägen till tornet, finna vi henne stående
vid ett av fönstren i tornkammaren. Hon blickade ut i
rymden och tänkte, på vad? Det veta vi icke, men vi tro,
att en viss opasslig ung man spökade i hennes hjärna. Nog
av, hon stod där helt orörlig, med huvudet lutat mot
fönsterposten. Bra länge hade hon förblivit så, då ett doft
buller hördes uppifrån tornet. Det var liksom något rullat
utför trapporna. Bullret kom allt närmare och närmare;
slutligen föll en tyngd mot dörren. Ebba hade med
uppmärksamhet lyssnat till det ovanliga bullret. Rädsla var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
