Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En kall och klar förmiddag i mars sutto Magda och
Mariquitta i kabinettet och arbetade. Den senare höll just
på att efter bästa förmåga redogöra för faderns vanor,
då brukspatronen kom in till dem, sägande:
»René har hemkommit från B— och medfört ett par
herrar, med vilka jag har affärer. Dessa skola äta middag
hos oss. Låt se, min vän, att du arrangerar en diné efter
fransyskt mönster, och icke en sådan där vanlig
bondmid-dag, som syster min brukar undfägna med. Giv genast
dina befallningar till hushållerskan. Vi äta klockan fyra.»
Brukspatronen lämnade sin något bestörta hustru lika
fort, som han inträtt till henne. Huru skulle hon kunna
arrangera en fransysk middag; hon, som under sitt vistande
i Frankrike aldrig fäst någon uppmärksamhet vid vad hon
åt, eller hur det serverades, och som i hela sin levnad
aldrig sysselsatt sig med hushållsbestyr? Magda fick ett
bekymrat utseende och suckade djupt. Mariquitta
betraktade modern med en vänlig blick.
»Mamma ser helt orolig ut», yttrade Mariquitta och
fattade Magdas händer. »Ack, om jag kunde hjälpa! Är det
för middagen?»
Magda, tre år äldre än Mariquitta, erfor en obeskrivligt
angenäm känsla vid detta vänliga tilltal. Hon svarade
också med ett leende, fullt av bryderi:
»Jag är verkligen i förlägenhet, ty jag har mig lika litet
bekant om den fransyska matordningen som om den
svenska. Jag blev helt förskräckt över uppdraget.»
»Är det icke något värre, så skall det nog bliva bra.
Vi hava ju faster Marie, och hon är så god och förståndig,
skall du veta.» Mariquitta log skälmaktigt, tilläggande:
»Ja, så här oss flickor emellan säger jag alldeles icke
mamma, utan du. Det förefaller så löjligt att kalla den för mor,
som är jämnårig, dessutom tyckes det mig i bland, som jag
vore en hel hop år äldre. Det är något inom mig, som
säger, att jag måste bliva din beskyddarinna.» Mariquitta
skrattade hjärtligt vid dessa ord, och tilläde därefter:
»Nu springer jag och fiskar upp faster Marie. Hon
skall nog hjälpa oss att få en fransysk middag.» Bort ilade
Mariquitta.
Medan Magda, Marie och hushållerskan lade sina kloka
huvuden ihop för att få en dinér å la Paris, tog sig
Mariquitta en sväng ned åt ena verkstaden, där hon frågade
efter René. Man visade henne till ritkontoret.
Ädlingens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
