Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Därför, att min mans släktingar icke kunna vara
underordnade i hans hustrus ögon.»
»Men hans hustru kan vara det i deras. När en ung
flicka säljer sig till hustru åt en gammal man, då ...»
»Till bords», ljöd det från brukspatronen. Värdinnan
skilde sig från René och placerade tvenne av de
främmande herrarna, en till höger och en till vänster om sig.
Renés ord genljödo i Magdas inre — »När en ung flicka
säljer sig till hustru åt en gammal man, då...»
Detta dä, som icke efterföljdes av något, marterade
Magda och lämnade hennes fantasi fritt fält att ifylla
meningen med något, som kvalde henne. Hon var under
måltiden tyst och fåordig.
Den första skål, som dracks blev naturligtvis värdinnans.
Då den proponerades, fattade alla sina glas. Magdas blick
flög ovillkorligen över bordet till René. Han lät sitt stå
orört. Det var en så stor uppenbar förolämpning, att
Magda kände sig harmsen däröver. Då hon i detsamma mötte
hans ögon, fulla av övermod, förmådde den kvinnliga
fåfängan henne att med ett förbindligt leende tacka de övriga
för skålen, utan att låta René märka, att hon gav akt på
hans ohövlighet.
Äntligen var måltiden slut, och man begav sig upp i övre
våningen för att prata och dricka kaffe. René avlägsnade
sig genast efter det man stigit upp ifrån bordet, oaktat
brukspatronen uttalade den önskan, att han skulle hålla gästerna
sällskap.
»Jag har ej tid», förklarade René, och gick.
»Vad den René är för en odräglig människa», sade
Mariquitta till faster Marie. »Såg du, huru ohövligt han bar
sig åt mot mamma, när hennes skål dracks?»
»Stackars René, han får lida mycket, han, genom den
bristfälliga uppfostran, han fått. Ack, min lilla Mariquitta,
huru mycket äro icke de barn att beklaga, som fått växa
upp i saknad av föräldrar!»
»Icke alla. Jag har aldrig saknat min mor, ty jag har ju
liaft dig. Bättre mor har jag ändå inte kunnat hava.»
Under det Mariquitta och mamsell Sturm utbytte dylika
tankar, satt Magda i en soffa, lutad över ett arbete. Den
ena tanken avlöste den andra, allt bittrare och bittrare blev
det inom henne, det unga hjärtat uppfylldes av ovilja mot
världen, människorna och den makt, som styr våra öden.
Det upproriska sinnet kunde icke med ödmjukhet böja sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
