Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sken, och förklarade, att de löften, han givit, endast varit
lockelser, varmed han sökt tiilnarra sig hennes hand.
Magda var tillintetgjord. Länge fick hon likväl icke överlämna
sig åt den smärta, som uppfyllde hennes bröst, ty ljudet av
mannens hastiga steg kom henne att spritta till av
förskräckelse. Åter rycktes dörren upp, och brukspatronen, åtföljd
av René, inträdde. Den förres genomborrande blick
utvisade, att han ännu var i högsta grad uppretad. Med kort och
befallande röst yttrade han, vänd till René:
»Min vilja är, att du giver min hustru några begrepp om
maskinritning, så att hon kan hjälpa till att rita sådana
saker, som jag icke vill släppa ut i andras händer.»
Han gick ut, och stängde dörren efter sig.
Då René och Magda blivit allena, yttrade den förre:
»Frun får säga farbror, att jag icke ämnar åtaga mig
befattningen av läromästare. Vill han, att ni skall rita, får
han välja någon annan lärare. Jag har tillräckligt mycket
att göra ändå.» Med högburet huvud gick René till dörren.
Magda sade icke ett ord, men hon gömde ansiktet i
händerna och grät. Om det gällt hennes liv, hade hon icke
kunnat tillbakahålla tårarna.
René hade redan öppnat dörren, och trätt över tröskeln.
Han kastade därvid ögonen tillbaka på henne, som han velat
förolämpa. Han önskade se verkan av sina ord, efter hon
iakttog tystnad. Magda grät. René tog ett steg tillbaka in
i kabinettet, och tillslöt dörren. Magda, som nu trodde sig
vara allena, kastade sig ned mot soffkuddarna och mumlade:
»När, när skola mina lidanden hava ett slut.»
Snyftningarna kvävde hennes röst.
En stund blev René orörlig och stirrade på henne;
slutligen gick han fram, sägande med förändrad röst:
»Förlåt mig, om jag gjorde er ont, det var ej så min
avsikt.»
Magda såg förskräckt upp. René stod tätt bredvid henne.
»Ni har ingenting att avbedja», svarade Magda, som med
möda fick fram orden.
»Jag har förolämpat och än värre smärtat er», sade
René. »Detta gör mig ont.» Hans ögon vilade på Magda
med ett eget, deltagande uttryck. »Glöm mina pojkaktiga
ord och låt oss i morgon börja våra lektioner», tilläde han.
Magda var allt för djupt bedrövad att taga några intryck
av sin stolthet. Hon svarade därför med en jakande böjning
på huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
