Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg efter honom, därpå förde hon handen över pannanr
stammande:
»Mod, och mycket mod, behöver jag! Men, o Gud,
varifrån skall jag hämta det? Jag är ju ännu så ung.»
»Är tant ledsen?» frågade René, som i detsamma
inträdde.
Magda hann icke svara, ty nu kom Sturm åter insättande
i kabinettet.
»Vad vill du?» röt han åt René.
»Farbror har låtit kalla mig», svarade René.
»Vad är det för tillställningar, att en hop smide ligger
vräkt utanför verkstaden? Är det för att det skall
förstöras, stjälas bort och förkomma? Du gör det väl med avsikt,
på det jag en vacker dag skall bliva ruinerad.»
»Såsom min far blev», inföll René. »Det gick väl ändå
till på något annat sätt än genom att några skålpund skrot
lades utanför en smedjedörr. Var det något annat farbror
ville säga?»
Sturm gick upp och ned på golvet med hastiga steg. Han
svarade icke. Då René väntat en stund förgäves, beredde
han sig att gå. Brukspatronen såg då hastigt upp, och
sade:
»Följ mig till kontoret.»
»Är pappa klok, då är jag bestämt galen», utropade
Mariquitta och sköt upp dörren till förmaket. »Det säger jag
dig, min kära Magda, kan du ej få bukt på gubben, så är
du en bra klen kvinna. Vad mig angår, så har jag fast
beslutat, att han icke får mig ur fläcken, när han lever och
regerar som han nu gjort utan all rim och reson.»
Magda sade några allvarsamma ord om, att det icke
passade barn att visa uppstudsighet emot föräldrar; men
Mariquitta hoppade av ut i salen, där hon smågnolande
började dansa polka, och därmed fortfor hon, till dess fadern
återkom från kontoret. Då Mariquitta vid en sväng fick
se hans bistra ansikte, föll henne en vild idé in, och lydande
ögonblickets ingivelse, sprang hon fram till honom, kastade
båda armarna om hans hals och utropade:
»Goda pappa, var nu icke ond. Vi ha varit så flitiga och
snälla, medan pappa varit borta, att vi riktigt överträffat
oss själva.»
Brukspatronen, som i hela sitt liv aldrig blivit så där
smekt av någon av de sina, överaskades så därav, att han
klappade Mariquitta på huvudet och sade i halvt vänlig ton:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
