Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»O, att jag en enda gång kunde genomskåda henne, en
enda gång finge beträda henne med något trolöst och
beräknande, då ... då ... vore det slut...»
*
Någon tid därefter yttrade brukspatronen till René:
»Du har ofta önskat att få göra en resa till England för
att där bilda dig till ingenieur mecanique. Nåväl, ifall du
ännu har samma åstundan, så är jag hågad att bekosta en
dylik resa och ditt vistande därstädes under ett par år.»
Brukspatronens ansikte utvisade nu, att han handlade i
strid med sina egna intressen.
»Det är hon, som vill hava mig ur vägen», tänkte René.
Högt yttrade han:
»Ännu ett par år tror jag mig kunna stanna här utan att
behöva göra en sådan resa.»
»Du antager således ej mitt tillbud?» é
»Nej !»
»Men, för tusan, nog tycker jag, att det förtjänade, att
du tänkte därpå, och ej avspisade det så där, liksom det vore
en lapprisak. Jag finner ditt sätt att avslå mer än
tillbörligt lymmelaktigt.»
Brukspatronen, som i själva verket blev helt glad över
brorsonens avslag, ville likväl icke visa det, utan begagnade
tillfället att få gräla på René, som han ansåg oumbärlig
för bruket.
Sturm utbredde sig i ett ordsvall om sin egen
förträfflighet, sin välvilja och sitt ädelmod; huru han blev lönad
därför, o. s. v. Utan att avbryta honom åhörde René hela
harangen. Slutet blev, att brukspatronen var ett offer för
deras otacksamhet, som han höljde med välgärningar.
*
På aftonen promenerade Magda ned till den lilla
paviljongen. Brukspatronen hade rest till ett mindre bruk, som
han ägde några mil därifrån. Mariquitta hade åtföljt
honom.
Det var en septembereftermiddag, blid och varm som en
kvarglömd suck från den flydda sommaren. Magda satte
sig på sista trappsteget, som förde till paviljongens veranda.
Över hennes anletsdrag vilade en djup blekhet, och de eljest ’
livliga ögonen voro matta och så sorgsna, att i dem låg
en värld av lidande. Hon grät icke häftigt, såsom man
gråter under de första utbrotten av smärta. Nej, hon grät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssadling/0256.html
