Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stilla, som den gråter, för vilken tårarna icke mera utgöra
en lindring, utan endast en yttring av de kval, som
frampressa dem, vilka äro allt för stora att kunna klädas i ord,
mildras av ord eller hämta luft genom klagan.
Det föreföll Magda, som om hennes olycksöde icke kunde
mätas, så gränslöst var det.
Under det tårarna runno utför de färglösa kinderna,
övertänkte Magda sina handlingar. Hon bjöd till att återkalla
det goda, hon på senare tiden gjort, för att däruti finna en
tröst; men fåfängt. Vad hon uträttat var alltför obetydligt,
för att kunna äga förmåga att göra hennes liv ljusare. Hon
blickade på forsen och frågade sig själv: »Varför lever
jag egentligen?»
Magda sammanknäppte händerna över pannan, och sänkte
huvudet, nedtryckt av bördan, anropande den Högste om
hjälp i kampen med sitt öde. Hon satt helt orörlig utan att
ana, det ett par svarta ögon oavvänt betraktade henne.
Då Magda gick ned till paviljongen, hade René följt
henne på avstånd, men stannat ett stycke därifrån bakom ett
träd och observerat alla hennes rörelser. När Magda
förblev orörligt sittande med huvudet lutat i de sammanknäppta
händerna, smög René sig fram till trappan och sade med
en röst, den hans vilja icke förmådde göra lugn:
»Har något ledsamt hänt? Varför så sorgen?»
Magda lyfte långsamt upp huvudet. Hennes ansikte var
vått av tårar. Utan att försöka något så omöjligt, som att
giva det ett annat uttryck, svarade hon endast:
»Man kan ej alltid vara glad. Ibland är det, som om man
hade behov av att vara sorgsen.»
René satte sig bredvid henne på trappan. Hans svarta
ögon voro fjättrade vid de sorgsna dragen, och han
återtog:
»Är tant olycklig?»
»Olycklig! Vem har sagt det?»
»Ni själv, ert ansikte, då ni trodde er vara allena. [-Förnedra-] {+För-
nedra+} icke edra läppar med en lögn i detta ögonblick. Tig,
säg icke något; men jäva ej den sanning, som står att
läsa i er blick, i hela ert yttre. Vartill all denna
förställning, varmed ni omger er?»
Magda teg. René återtog:
»Ni vill icke svara på min fråga?»
»Vartill skulle det tjäna? Sanningen från mina läppar
blir en osannig i Renés öron.»
17 X Ädlingens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
