Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saknade, hade det varit dumt att återvända hem. Jag
svarade därför, att det omöjligt kunde vara pappas allvar att
vilja avbryta mina lektioner nu, då jag så nyss börjat dem;
varför jag också kvarstannade i Stockholm. Det var
första gången jag vågade opponera mig emot min stränge
herr fader; men avståndet oss emellan var tjugu mil.»
Mariquitta skrattade hjärtligt. »För att tala uppriktigt,
tror jag, att det var mindre lektionerna som förmådde mig
därtill, än behaget att vara i huvudstaden. Jag fann detta
förtjusande roligt. Man hade redan hunnit upplysa mig
om, att jag ägde en icke vanlig fägring, något som jag
ända dittills levat i okunnighet om. Det föreföll därför
mindre behagligt att återvända till vårt ensliga Eksjö. Allt
nog, min käre far fick veta, att jag också hade min vilja.
»Några dagar förflöto. Jag höll just på att kläda mig
för en förmiddagspromenad med flickorna S—, döttrar till
presidenten S—, hos vilka faster och jag bodde, då René
inträder i mitt rum.
»Ah ha, tänkte jag, kusinen kommer att med tjänliga
medel avhämta mig.
»På sätt och vis fick jag rätt; ty han kom för att
bön-falla om min hand. Han bad mig därom såsom en
räddning för sin framtid, sitt lugn, hela sin existens.
»Nåväl, jag hade från barndomen hållit honom kär, och
vad skulle jag göra annat än samtycka? Det kändes rätt
skönt att kunna bidraga till hans lycka och med detsamma
för alltid bli kvitt pappas despotism. Jag var endast
sjutton år. Allt nog, faster och jag lämnade Stockholm och
följde René till Eksjö. Då vi kommo dit, var min far
gulare och bittrare än någonsin. Han tog mig i enskilt
förhör och frågade mig, huruvida René förr talat med mig
om sin kärlek. Jag vet icke rätt varför; men jag fick det
infallet att inbilla gubben, det René verkligen plågat mig
därmed en längre tid. Vid detta yttrande av mig övergick
pappas ansiktsfärg från brandgul till ljusgul. Han såg helt
nyter ut. Något hade förefallit; men vad, det vet jag än
i denna stund icke; ty min styvmor var fullkomligt
förändrad. Mot mig visade hon sig visserligen ömmare och
vänligare än någonsin; men emot min far och René
slut-nare. Högst sällan talade hon och aldrig smålog hon
såsom förr. Allt liv, alla tecken till känsla voro liksom
dödade. Hon liknade en marmorstod.
»Tre månader efter min hemkomst, sedan René fyllt t ju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
