Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hel timme hann mera än göra reda för allt vad han ville
veta. Slutligen yttrade hon:
»Nå, Arthur, när träffade du Ebba Hjelm sist?»
»Jag har icke återsett henne sedan du tvingade mig att
lämna Bro.»
»Icke?»
»Nej; det var liksom ödet beslutat, att hon och jag skulle
blivit skilda. Det finnes likväl stunder, då det förefaller
mig, som om hon av alla jag känt varit den enda, vilken
kunnat bereda min lycka.»
»Men varför har du då icke återvänt till Bro?»
»Omständigheterna Hava ej så velat — och nu, Sorenza,
vore det gagnlöst. Mitt hjärta skulle icke mera äga någan
plats för henne. Ebba är mig ett dyrbart, ett kärt, nästan
heligt minne; men ingenting mera.» Arthur stödde
huvudet emot handen och blickade tankfullt framför sig.
Sorenza såg på honom under några sekunder, därefter
yttrade hon med en ton, som om hon ej givit akt uppå den
halva bekännelsen i Arthurs ord:
»Vad var orsaken, att du på våren icke besökte Bro?»
»En medelhavsexpedition, vartill jag blev kommenderad
och från vilken jag återkom först efter elva månaders
frånvaro. Vid min ankomst till Stockholm träffade jag
morbror Hjelm. Han underrättade mig då, att tant, Mauritz
och Ebba rest till Italien, emedan Mauritz led av
bröstlidande. Mitt beslut var genast fattat. Jag skulle även resa
dit. Det låg något obeskrivligt tjusande i föreställningen
att där få sammanträffa med Ebba. Jag begärde och erhöll
permission, varefter jag begav mig på resan, men måste i
och för en famil jeaffär först till London. Händelserna
fogade så, att jag icke kom längre.» Åter tystnade Arthur.
»Sjuknade du?» frågade Sorenza med väl spelad
okunnighet.
»Ah! Sorenza, jag sjuknade verkligen; men till själen.»
Arthur sprang upp och gjorde några varv omkring golvet,
därpå stannade han framför Sorenza, sägande:
»Vad jag nu kommer att säga, har jag anförtrott åt ingen.
Du är den första, jag giver ett dylikt förtroende. Varför?
Det vet jag icke; men det förefaller mig, som du ensam
ibland alla skulle förstå mig.»
»Förstå dig, möjligen; men säkert kommer jag icke att
gilla dig.» Sorenza räckte honom handen: »Sätt dig åter
och tala lugnt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
