Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob gick till ottomanen och kastade sig ned på den,
sägande med mild röst:
»Nu, min Elias, kunna vi tala om hvad vi bevittnat.»
Han räckte ut armarna mot gossen.
Denne kastade sig i faderns öppna famn med något, som
liknade ett svagt anskri; därpå utbröt han i häftiga och
våldsamma snyftningar.
Jacob förde smekande sin hand öfver gossens
svartlockiga hufvud och sade vänligt:
»Du har haft rätt att gråta öfver de arma offren för
detta vilda upplopp. Låt nu dessa ord trösta dig att intet
sker, som ej är Guds vilja — Abrahams Gud vet hvad som
är mänskligheten godt och nyttigt.»
»Nej, fader, Gud har icke kunnat tillstädja allt detta!»
utropade gossen häftigt och vände mot den gamle sitt i
tårar badande ansikte.
»Herrens vägar äro outrannsakliga, barn. Vi kunna
icke utforska dem, och därför böra vi utan knot foga oss
efter dem. Låtom oss nu bedja en bon till våra fäders
Gud!»
Sedan den gamle slutat sin korta bön, syntes Susanna,
förkunnande, att måltiden var färdig.
Den intogs i en liten enkelt möblerad matsal. Fader Jacob
åt däraf med god matlust; men Elias rörde knappast vid
maten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
